söndag 24 januari 2016

Tacksamhet

Jag kom gåendes från tåget, hade precis svängt upp från huvudgatan i den lilla byn jag bor i, och kom släpande i uppförsbacke på överfulla matkassar som skar in i axlar och händer. Jag hade klätt mig alldeles för varmt och kände mig lite svettig. Dessutom hade mössan halkat ner över ögonen, men jag hade alldeles för mycket att släpa på för att kunna rätta till den. Vintern som i några veckor varit alldeles för kall var idag istället alldeles för grå och jag lyfte min mössdolda blick mot molntäcket där uppe och tänkte: "Mitt liv är lika grått som världen är idag".
Så blev jag plötsligt riktigt förvånad över hur negativ jag lät inuti mitt eget huvud. Visst, den senaste tiden har inte varit någon vacker dans på rosor, men det kändes som om jag i den stunden tillät den negativa känslan mer utrymme i tankarna än den var värd. Den negativa känslan är inte värd att få ta så mycket plats. Det är ju den som förstör för det mesta. Även när livet är tungt så behöver inte nedstämdheten kräva utrymme och kapacitet, istället borde hopp, livskraft och medkänsla ges utrymme och tillåtelse att driva mig vidare.
Så jag tog mig en ny titt omkring. Istället för att se allt det negativa försökte jag hitta det jag var tacksam för just i den stunden. Och visst kunde jag vara tacksam - för att det var ljust, för att jag inte frös, för att jag nästan var hemma, för att jag hade en ledig dag och fick läsa eller göra vad jag ville med resten av dagen. För att jag är frisk och att jag kunnat träna samma morgon. För att jag trivs med där jag bor och att mitt hem verkligen känns som just det, mitt hem. För att jag blivit beviljad praktikstöd och för att min huvudsyssla i vår är att läsa. Skönlitteratur. Ett leende drog över mina läppar. Nog hade jag det rätt bra ändå.
Man blir så lätt distraherad av allt det som är jobbigt att det blir svårt att se det goda som man omges av. Givetvis betyder inte det här att man måste vara lycklig som en lärka hela tiden, men ibland kanske negativiteten har slagit rot inuti en och börjar växa och gro utan att man förstår det själv. Ibland behöver man ge det tid för att få det negativa att försvinna, men då och då hjälper det att bara lyfta blicken och ta sig en titt med nya ögon.

onsdag 30 december 2015

Tack och lov att 2015 är över!

Ett varningens ord redan nu. Jag är inne i en icke-textuell period, vilket betyder att jag känner att allting jag skriver är en aning pretantiöst och forcerat, men jag kände för att uppdatera bloggen ändå, en sista gång medan vi fortfarande befinner oss i år 2015. Av någon konstig anledning blir man rätt så tradig och sentimental så här års, traditioner, minnen, tiden som flytt... Allting koncentreras och lyfts fram under denna tid, dels för att man har tid att fundera över sitt liv och dels för att det snart är dags att inviga ett nytt år, förhoppningsvis från rent bord. Det är en rätt äcklig känsla tycker jag, jag vill hellre leva i hemtrevlig vardag, där en en långsam men naturlig och konstant förändring sker. När man ser tillbaka på det som varit ska man bli förvånad, inte besviken över drömmar som inte blev uppfyllda eller förnöjd över det som gått enligt planen. Inte borde väl livet styras av aktiva beslut, utan av omständigheter och händelser och vart de lett en?


Förra året hände det väldigt mycket just kring jul och kring årsskiftet. Saker som påverkade hela det kommande, ja det nu gångna året 2015, främst på ett inte så angenämnt sätt. Jag är en sån där person som skriver dagbok på många olika platformer. En av mina "analoga" dagböcker, den svarta boken med skinnpärmar, kom att bli min depressionsdagbok, utan att jag på något sätt bestämde det på förhand. Det bara råkade sig att den här boken blev svart i dubbel bemärkelse (eller tja, jag skrev mycket dagbok detta år och största delen av året har jag varit deprimerad, så det är inte så konstigt egentligen). Den är också ett tecken på att det liv jag lever inte riktigt fungerar för mig. Och om någonting så har jag verkligen avskytt år 2015! Inte hela tiden, sommaren var riktigt bra på många sätt, men både våren och hösten har varit väldigt tunga för mig. Jag går omkring och undrar om jag faktiskt är på rätt ställe. Om det finns någonting jag kan göra för att finna sinnesfrid. Eller om det jag borde göra är att acceptera att mitt mörker är en sida i mig själv jag aldrig kommer att bli av med. Acceptera att det här mörkret tvingar mig att leva mig på ett sätt som jag inte precis drömmer om och som jag tidigare fördömt och försökt undvika till varje pris. En ensam livsstil. Ett avskilt liv.

Dagbok anno 2016?

 Men det finns trots allt en dragning i mig som kräver isolation, som kräver lugn och ensamhet, som kräver innerlighet och godhet, hög moral och starka värderingar som jag vill leva upp till. Dygder kunde man kanske kunna kalla vissa av dessa dragningar - eller ideal? -  dygder som jag helt enkelt inte kan låta bli att leva enligt. Dessa "dygder" rimmar ofta illa i dagens värld, och det är det här som gör mig så sjukligt olycklig. Jag försöker verkligen inte vara något helgon, verkligen inte, men en värld som värderar pengar, makt och effektivitet framför godhet, medmänsklighet och hälsa gör mig så rädd. Så rädd och fylld av ångest. Jag vill och kan inte bidra med någonting i den världen. Jag vill inte armbåga mig fram, jag vill bidra i en gemenskap, dra mitt strå till stacken, inte köra mitt individuella framgångsrace.

Så här mot slutet av året har jag försökt lära mig acceptera sidor i mig själv jag inte velat se tidigare. Och jag tror jag kommit till ro med vissa saker och det känns skönt om än också lite sorgligt och melankoliskt. Ibland måste man släppa vissa drömmar, sluta streta mot strömmen och istället hitta nya riktingar. Godkänna att man är känslig, eller kan upplevas fånig, men man måste få leva och tänka och andas så som känns rätt. Inte enligt förväntningar eller allmänna principer.

Jag har lärt mig att jag är en outsider. En outsider som har lätt att närma sig människor, men som sällan känner närhet. Utåt är jag solen, men inombords är jag besatt av mörker. Jag formas av min omgivning, men jag anpassar mig inte enligt den. Jag vill vara mitt ärliga jag. Jag vill vandra. Från ställe till ställe, från människa till människa. Men inte lämna spår efter mig.


onsdag 16 december 2015

Hej bloggen

Vi har hängt tillsammans ett bra tag nu. Vi är ganska ensamma i vårt förhållande, men det tycker jag att är rätt skönt. Jag får ha dig för mig själv och det känns tryggt att också dela med mig av de delar av mitt liv som är sanna men inte så läsarfriande alla gånger. Trots att vi då och då tar paus har vi alltid hittat tillbaka till varandra och upptäckt nya sidor av vårt förhållande. Du har funnits där för mig i vått och torrt även om du inte är någon större hejare på att ge tröst och uppmuntran. Trots det har jag alltid kunnat lita på dig. Du har alltid funnits där. Mer eller mindre i bakgrunden.

Jag måste erkänna att du inte är den ende i mitt liv. Ibland går jag till andra, när jag inte orkar vara så utåt som du kräver av mig. När jag inte kan blotta mig själv på det sättet som fodras i ett förhållande med dig. Du tvingas stå ut min återhållsamma blyghet, min introvers som allt framträdande för var dag som går. Ibland är den så stark att jag inte alls kan vara i ditt sällskap. De dagar ser jag på dig som en förrädare. Någon jag trodde jag kunde lita på men som avslöjar mina hemligheter för vem som helst. Du tycker förstås att jag är orättvis. Ärligt talat så håller jag med dig. Jag är orättvis. Jag visste ju hela tiden vilka premisser vårt förhållande bygger på. Det jag berättar för dig gör jag egentligen för att få ut orden, för att få min talan hörd. Du är min röst utåt, mitt talrör och min budbärare. Du förkunnar mina ord, och det är jag tacksam för eftersom min egen röst allt oftare förblir ohörd. Du kan inte hjälpa att jag ibland vill tala med dig utan att du ska dela vidare det jag berättar.

Ibland avundas jag det andra har. Deras öppenhet med hela världen, deras genomslagskraft, vilka möjligheter som öppnats för dem tack vare ett strålande, ärligt och öppet samarbete. De som vågar visa sina ansikten och underteckna det de står för. Jag gömmer mig hellre. Ibland får jag en sån innerlig lust att bara kasta av mig masken, låta fasaden rämna och stå där, naken och sårbar inför allesammans och ropa "här har ni mig! Det här är jag!". Men varje sådan gång har följts av lättnaden av att jag lät bli. Att jag fortfarande är skyddad. Att jag inte gjort mig sårbar.

Det jag uppskattar mest i vårt förbund är att vi tillsammans skapat histora. Visserligen är det ingen häpnande eller uppseendeväckande historia, men en historia ändå. Det allra första inlägget, rubricerat "Nu börjar det...", är daterat den 1 februari 2008. Snart firar vi åtta år tillsammans! Vilken bedrift! Föreställ dig allt som jag delat med mig av sedan den dagen. I utskriven form täcker innehållet förmodligen hundratals sidor text. Jag får lust att räkna, så där som man räknade repliker som barn, "fast man inte ska". Tänk om du var en bok istället för en blogg? Vilket skulle vara ditt överhängande tema? Vilken genre skulle du ingå i? Vem skulle köpa (och överhuvudtaget läsa) en sådan bok?

Visst är det ett spännande tankeexperiment, men i slutändan spelar allt det där inte så stor roll. Det som räknas är att jag har ett ställe att komma till när jag behöver skriva om saker som jag funderat på, grubblat över eller har en åsikt om. Att få säga det där jag egentligen vill säga, men som det sällan finns plats för i världen där du har större nytta av förmågan att kallprata i plattityder eller av att kunna hävda dig själv. Det är inget fel med dessa egenskaper, förutom att jag saknar färdigheter i dessa. Därför är det skönt att du finns. Visst får du ta del av en hel del flum och fånigheter, men jag behöver aldrig vänta på rätt tillfälle ifall det jag har att säga går inunder en djupsinnigare kategorisering. Vad skönt att få vara precis så innerlig som man känner sig. Att kunna koncentrera sig på en tanke i taget.

En tråkmåns dagboksanteckningar, en filosofisk filurs tankar, en världsbetraktares iakttagelser, en människas vardag. Allt detta går att hitta bland dessa inlägg som skrivits under årens gång. En dag kanske det blir en självbiografi, eller stoff för en roman, eller en pjäs. Eller ingenting av ovannämda. Oavsett så kommer vårt förhållande att vara framutöver. Och det ser jag framemot.


tisdag 17 november 2015

Ytflyt

För några år sedan köpte några vänner till mig en krittavla åt mig i födelsedagspresent. En sån där svart krittavla som andas gammalmodighet och snirklig skrivstil. Jag har inte haft så stor användning av tavlan, men här för några nätter sedan när jag inte kunde sova beslöt jag mig att skriva någonting meningsfullt på den. Det som tidigare stått på tavlan, men som jag inte kommit mig åt att sudda ut förrän för ungefär en vecka sen, var namnteckningar av dem som varit på glöggfest hos mig i december. Ja, alltså FÖR ETT ÅR SEDAN. Så det var dags att fylla tavlan med någonting riktigt fyndigt, tänkte jag där i min säng klockan tre natten mellan söndag och måndag då jag säkerligen befann mig i ett - vad jag själv upplevde - riktigt klarsynt tillstånd.

Ordet jag skrev på tavlan var "ytflyt" och så lade jag också till en liten bild på en flytväst under ordet. Som sagt, fyndigt som bara den! Men visst fanns det lite tanke bakom ordet. Under dessa vakna timmar hade en idé utvecklats i huvudet på mig som gjorde mig både ivrig och hoppfull. Efter hela den här hösten som på något sätt inte känts verklig kom jag plötsligt mitt i natten till den insikten att det inte är någon vits att ta på sig alla världens hemskheter eftersom det bara gör en passiv och mer uppgiven. Dessutom kände jag att jag verkligen varit så långt ner på botten man bara kan, och då finns det ingenting som kan göra situationen värre. Det finns liksom inget kvar att förlora. Alltså möjligheten att ta risker för mig. Tänja på mina handlingsmönster. Utmana mig själv och hitta nya miljöer eller intressen. Det viktiga är att handla. Agera. Göra. Inte tänka för mycket. Inte grubbla för mycket. Bara vara aktiv. Nyfiken och öppen. Om jag gör någonting som någon annan uppfattar att är konstigt. Tja, har jag inte betett mig konstigt tidigare kanske? Vad spelar det för roll om andra uppfattar mig som korkad, naiv, pladdrig eller ointressant? Det är bara mig själv jag behöver stå till svars för. Och fy fan vad jag kan tycka att jag är smart, jag som till och med kläcker idéer mitt i natten i ett underbart halvhallucinerande tillstånd!

Ibland blir jag osäker på mitt eget beteende eftersom jag upplever mig som barnslig eller osjälvständig. Men då har jag oftast glömt att jag för länge sen lovade mig själv att alltid försöka se världen ur barnperspektivet, helt enkelt för att jag tror att det finns en enorm potential i barn och dersa sätt att erfara världen. Visst inser jag att jag också måste förstå att jag inte är ett barn och att jag har ansvar för mitt eget beteende, men kanske är det så att då jag valt att raffinera eller behålla en del barnegenskaper i mig, så lämnar jag inte heller plats åt de vuxna egenskaper jag upplever att jag inte besitter. Men bland dessa vuxenegenskaper jag inte riktigt kan klä mig i är den här övertygelsen om ens egen identitet. Att man "funnit" sig själv och att man "vet" vem man är. Barn har inte den här övertygelsen och de letar sig fram genom att experimentera, leka, utmana, testa... Men de vuxna (och ja, också äldre barn), de har slutat experimentera, deras identitetsspektrum har krympt och de glömmer att indentitet bara är något som skapats under lekens (eller livets om man hellre vill kalla det så) gång. Om man nu accepterar lekens regler. Det finns ju vissa som skeptiskt ifrågasätter denna lek med fastslagna roller eftersom de egentligen bara är ett sätt att få saker och ting att flyta på. För att upprätthålla ett ytflyt. Däremot kan den här känslan av att inte riktigt vilja gå med i detta ytflyt och ta på sig en roll också göra en människa väldigt olycklig och bortkommen, vilket tar mig tillbaka till idén som utvecklades klockan tre natten mellan söndag och måndag. Vad om man bara skulle ta och strunta i att det inte är sant det man håller på med och bara tillåter sig själv att leka? Man kan ju spela lite teater för skojs skull, trots att man är medveten om att det är på låtsas. Varför se lekandet som någonting negativt? För att det inte är på riktigt? Skärpning Fli, du om någon vet hur betydelsefullt lek är, hur äkta det kan kännas fast det inte är på riktigt.

Det står fortfarande "ytflyt" skrivet med stora gula bokstäver på min krittavla. För ytflyt är det samma som att kasta sig in i leken. Att gå med på att ta på sig en roll. Och det roliga är att man själv har ansvaret för att göra sitt eget rollarbete. Så vem vet vad man förvandlar sig till?  Här är världens chans att göra livet magiskt!

söndag 25 oktober 2015

Mera av Ann Heberlain

Det känns en aning tvetydigt att känna igen sig i hennes texter, men jag skrattade högt åt följande utdrag. Hon lyckades lyfta fram ett beteende som jag kan relatera till trots att jag inte ens fattat att jag ägnat mig åt dylika flykter hela mitt liv:

"När jag var liten flicka var jag väldigt blyg. Jag är fortfarande väldigt blyg men jag har lärt mig att dölja min blyghet. Det finns vissa knep. Man kan till exempel ställa sig på en scen eller man kan gå in i en studio eller man kan resa sig upp och hålla tal. Då märker ingen att man är blygö Sedan gäller det bara att undvika småpratet efteråt, snabbt springa ut genom någon bakdörr eller så." -Ann Heberlain

lördag 24 oktober 2015

Istället för att gå på kalas

Jag önskar ibland hemska saker. Sådant som man inte får önska eftersom det både är en väldigt egoistisk önskan och dessutom orsakar andra lidande. Men när mitt huvud går på spinn och jag inte kan uttrycka mig genom ord då orden är alldeles för små och det jag vill berätta alldeles för ohanterligt önskar jag att jag fick hjälp utan att behöva be om det. Utan att behöva verbalisera det som händer inom mig. Hur skulle det gå till? Jag vet inte ens själv vad som händer och när jag försöker förklara det för någon annan känns det så - ...futtigt. Det jag beskriver låter inte rätt, inte sant. Det jag kan återge är bara antydningar av det jag upplever, eftersom orden som använts i århundraden för att beskriva lidande, maktlöshet, sorg och ångest tappar sin mening när jag försöker dela med mig. Jag kan inte dela med mig. Det blir fel. Det känns fel. Och jag tror orsaken till det är att jag upplever att det är fel. För mig. Att jag är fel.

Jag tänker att jag borde gå ut. Träffa mera människor. Prata och diskutera. Bli dragen tillbaka till jordens yta. Men varje gång jag tar mig ut återvänder jag och känner att jag mår dåligt. Att jag inte kan ta till mig så mycket av världen på en gång och att jag inte passar in. Om det är en bra dag lever jag för stunden och känner inget obehag, ingen vånda. Men när jag återvänt hem och stängt dörren bakom mig kryper myrorna fram. Myror som inte bara kryper i mitt huvud, utan genom hela min kropp och gör mig rastlös och utom kontroll. Då är det redan för sent. Om jag gråter är det ingen som ser. Om jag ligger i fosterställning är det ingen som vet. Om jag undviker alla speglar eftersom jag inte vill se mig själv, om jag river mitt hår, om jag hulkar och jämrar mig, om jag försöker vädra bort obehaget och höstmörkret och bananflugorna som fyller mitt hem med sitt dystra svävande. Det finns ingen annan som vet. Som ser. Som kan räcka mig handen och ta mig över tröskeln.


Oroa dig inte. Jag kan ta mig vidare efter tröskeln. Det är bara det första steget som är så svårt att ta, som jag behöver en hjälpande hand till. Sedan kan jag gå själv. Du behöver inte ta ansvar för mig men putta mig gärna i rätt riktning. Momentum sköter resten, tills jag kan gå vidare på egna ben.

Men än så länge har jag inte kommit fram till var den hjälpande handen är och vilken tröskel det är jag ska över. Det handlar inte om att jag inte har människor som stöttar mig i min omgivning, det handlar om att jag själv är så förvirrad att inte kan se klart. Var jag kan få hjälp. Vilket som är mitt nästa steg. Hur jag ska gå till väga. Och så länge jag är förvirrad så är jag också hjälplös. Ett stumt offer som inte kommer någon vart, hur hon än försöker. Min värsta mardröm har på så vis blivit sann och lockar fram panikkänslan som suttit och väntat på att jag sänker gardet.



Då, när mardrömmen blir verklighet, önskar jag mig. Att jag skulle bli galen. Mitt på ljusan dan. Mitt bland folk. Bara släppa allting. Bara visa hur det är. Hur det känns. Att det är så stort på insidan, fast det knappt syns utanpå. Riva och klösas och förstöra, på samma sätt som det rivs, klöses och förstörs inom mig. Att någon skulle se och begripa. Hon behöver hjälp. Kan någon inte hjälpa henne?

Det känns förfärligt att skriva de orden. Erkänna. Hjälp. Det är vad jag behöver. Från någon annan än mig själv. Jag är inte en speciellt bra person att umgås med när jag mår dåligt. Och jag tvingas umgås med mig själv konstant. Jag gör inte saken bättre, tvärtom, jag mår bara sämre och sämre av att vara i mitt sällskap.

Jag är fångad i en bur. Ensamheten är min trygghet, men också min värsta fiende. Sällskap är vad jag behöver, men inte är förmögen till. Det bultar hela tiden vid vänstra tinningen. Jag tror det är där jag är bojad. Jag är fånge i mig själv.

tisdag 20 oktober 2015

Höstmörka ångestcirklar

Jag har dekorerat sidan av min bokhylla med cirka femton post-it-lappar. På lapparna står det olika slags peppande uppmaningar som "Skjut inte upp lyckan" och "Lita på dina förmågor". De kändes meningsfulla när jag skrev dem, det kändes meningsfullt att klistra fast dem där, lite i skymundan ifall någon kommer och hälsar på men ändå tillräckligt synliga för att jag ska kasta ett öga på dem varje dag. Jag tänkte "Nu ska det börja hända grejer, idag är början på ditt nya liv!". Fylld av hoppfullhet fäste jag dem där, med en önskan om att min tro på mig själv hänger på dessa post-it lappar, att de ska ge mig kraft att ändra på hur jag tänker, hur jag känner mig, hur jag fattar beslut.
Kafka

Lapparna har hängt där en vecka nu. Hoppfullheten har runnit av mig och istället har rådlösheten flyttat in. Vad ska jag göra nu när post-it-lapparna inte hjälper? Vad är det som jag gör fel hela tiden? Lapparna får hänga kvar trots att deras magi tröt snabbare än jag trott. Förmodligen för att magin mer sannolikt hänger på mig än på lapparna.

Jag går omkring i cirklar, hamnar alltid tillbaka på ruta ett. Läser Ann Heberlain, lugnar mig för hon verkar klok, fylls av ångest för att jag känner igen mig. Ångest för att jag kände igen mig också för tre år sedan, i en tid som jag trodde jag lyckats lämna bakom mig. Ruta ett. En förbannat hopplös ruta att hamna i ska jag säga er.

"Jag blir så rädd när jag förstår att alla andra är normala. När jag förstå att alla andra klarar av det där jag inte kan. Det är som om resten av världen talar ett språk jag inte förstår. Jag saknar något. En doft. Ett ljud. Ett särskilt ljus. Något jag känner igen. En egen värld. En värld som är min. De där världen som var min. Den där välrden jag behärskade. Där jag kunde språket och visste hur maten smakade och musiken lär och sagorna slutade. Jag vet att det landet finns någonstans men jag har glömt hur man hittar dit. Jag gick vilse. Jag tappade kartan. En främling är jag bland främlingar. Jag är så väldigt rädd. Så väldigt väldigt rädd." ur Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, av Ann Heberlain

Jag har alltid tyckt att hösten är den vackraste, men samtidigt mest melankoliska årstiden. Jag vågar inte andas när jag går ut i rädsla för att andas in all denna melankoli som genomsyrar luften. Så jag sitter inne och tittar på hösten genom mitt fönster istället och försöker ignorera faktumet att mörkret faller allt snabbare. Mörkret kommer att sluka mig, det gör det varje år, men det är ingenting jag någonsin kommer att vänja mig vid. Det här året har varit tungt. Så fruktansvärt tungt.


tisdag 13 oktober 2015

Flugförintaren

Jag lägger en omtumlande vecka bakom mig och fortsätter som vanligt, fast jag inte skulle. Allting är likadant fast ändå inte. Jag läste en artikel om hur man kan förbättra sitt självförtroende och nu förssker jag leva enligt den sidans lärdomar. Det var i och för sig en riktigt härligt klychig självhjälpssida, av värsta sorten, men jag tänkte att om jag nu gick ner i vikt med hjälp av internets banaliteter så ska det väl gå att få ett bättre självförtroende på samma sätt (det påstås att bantning bygger på 20% motion och 80% matvanor eller någonting sånt, men jag hävdar att 80% av arbetet är det som sker i ens eget huvud, det vill säga mentalt peppande och ihärdighet av alla former av banalitet, maten och motionen kan dela på de överblivande procenterna). Plus att jag verkligen försökt göra mitt bästa för självförtroendet IRL också, så ingen fara. Riktiga människor är informerade. Så det så, jag är inte totalt uppslukad av cyberspace.

Det jag lärde mig från den underbart sliskiga självhjälpssidan var att se på alla kritiska tankar som flugor. Får man syn på en är det bara att slå ihjäl den. Så här brutal klarar jag ändå inte av att vara, så de kritiska tankar jag nu fångar upp får nog inta skepnaden av en fluga, men istället för flugsmälla använder jag en fenomenal laserblick. Jag stirrar stint på flugan tills den POFF träffas av laserstrålen och går upp i rök. Varje gång jag visualiserar den ivägpoffade flugan kan jag inte låta bli att flina åt röken som ligger kvar efter att flugan förintats ur mina tankar. Det är nog synnerliga saker som underhåller mig, det medger jag, men poängen som vi inte ska missa är att det känns som om det fungerar. Flugorna försvinner sakta men säkert, och om de är av den där svårinfångade sorten, så tvingar jag mig att fånga in den; att formulera vilken kritisk tanke den flugan står för, innan jag förintar den. Ibland är det nämligen inte lätt att sätta i ord på vilket sätt jag är kritisk, jag vet bara att jag är det.

Ihärdighet. Pepp. Mental styrka.

Det är många tankar som fyller mitt huvud, men de kritiska, de säger jag tack och adjö till.

Fli med laserblicken, flugornas största fiende. That's me.

onsdag 7 oktober 2015

No mercy.

Jag skrev i mitt förra inlägg ungefär så här: "Människor reagerar som de gör för att de är människor".

Mycket diplomatiskt och framåttänkande pacifistsnack kan jag sitta och häva ur mig, men här under de senaste veckorna har jag varit så överväldigad av allt det goda mänskligheten borde, men inte för tillfället lyckas, åstadkomma, att jag inte ens insett hur jäkla grymt jag kan bete mig. Mot mig själv främst, men jag tvivlar inte på att denna grymhet också sprider sig till mina relationer. Förgiftad situation. Identitetskris kanske?

Jo, identitetskris absolut. Det känns som att det tidigare var så enkelt att veta vem jag var, eller åtminstone så gick jag inte och ifrågasatte hela min existens med jämna mellanrum.  Nu finns det liksom inte riktigt någonting kvar att grunda min identitet på. Vet ni vad viktnedgång gör med ens personlighet? Inte jag heller före det slog mig rakt i ansiktet. Vem är den där människan som ser på mig i spegeln? Det där är inte jag. Vem är jag? Varför känns min kropp annorlunda?

Alltså fatta den förändringen. Du är rent fysiskt inte samma person. Det är en märkvärdig känsla. Och den bådar oftast mycket gott med sig. Man känner sig snyggare (vilket egentligen är så synd för det bevisar bara att man fallit för vårt samhälles skönhetsideal), lättare (vilket, let's face it, man är), smidigare och lycklig över att man nått sitt mål.

Den känslan kan jag få när jag ser foton på mig själv som andra har tagit. Spegelbilden ljuger och det enda jag ser är samma version av mig själv som jag var för ett par år sedan. Och det har ocskå sin förklaring.

Jag har mer eller mindre lidit av (ska vi ta och kalla det för känsliga läsares skull) humörsvängningar under hela mitt vuxna liv. Jag erkänner, jag hanterar inte riktigt den här vuxengrejen. Sommaren jag fyllde 18 minns jag att jag plötsligt slogs av insikten att jag faktiskt blivit vuxen och att det inte fanns någon återvändo. Det var en så fruktansvärd insikt att jag stannade upp mitt i det jag höll på med (jag skopade glass åt en kund i ett kafé om jag inte minns fel) och kunde inte riktigt förstå innebörden och konsekvenserna av att inte längre vara ett barn.

Jag har dessutom vuxit upp till att bli en väldigt kritisk ung dam. I skolan lärde de att man ska observera sin omgivning, både för att ta intryck och för att granska den kritiskt. De här var ju väldigt intressant, tyckte jag, så jag observerade och granskade och kritiserade allt vad jag orkade. På senare tid har jag "kantapään kautta" lärt mig att det kan vara bra att utöva konstruktiv problemlösning, acceptans och lite "låt-gå"-tänkande för att inte bli en hopplöst bitter bisamråtta. Men kritikerradarn går nog inte längre att slå av för min del, och för mig är det lika mycket en förbannelse som en gåva.

Kritiska personer ställer höga krav. På sin omgivning och på sig själv. Det är kanske här min grymhet gör entré. Jag ställer fruktansvärt höga krav på mig själv. Eller gjorde det åtminstone tidigare. Här är ett av mina drabbade identitensskapande områden. I något skede orkade jag inte vara bäst längre, för det blev alldeles för svårt. Så jag släppte den där strävan till att bli bäst. Jag släppte min ambition, valde att misslyckas "enligt planen" istället för att låta misslyckaden träffa mig som blixtar från klar himmel. Så jag ser mig i grund och botten som en rätt ambitiös och duktig person, men jag har liksom försökt trycka undan den rollen för min egen prestationsångest skull. Så hur andra och även jag själv uppfattar mig i fråga om ambition är rätt luddigt för tillfället. Men jag har aldrig släppt tanken på att jag har potential att vara bäst och det är här det blir problem. För ärligt talat, jag kommer aldrig att vara bäst i någonting för vi är alltför många männsikor här på vår planet för att jag ska ha en chans och jag är faktiskt helt okej med den tanken. I teorin. Men i praktiken, inuti mitt huvud, finns ett desperat rop efter bekräftelse på att jag är sjukt suverän på åtminstone en sak, helst flera (okej medges, jag vill vara bäst på allt...), utan att det egentligen spelar så stor roll vad det är bara jag själv tycker det är roligt. Det är en så väldigt barnslig tanke, men den råkar nu har gjort sig bekväm i min tankekammare och vägrar avlägsna sig. Och nu när jag inte lyckas, delvis av min vana att nobba ambition, delvis på grund av min egen potetial, så går jag istället omkring och känner mig dålig och misslyckad för jämnan. Och speciellt det där med att inte ens försöka får kritikern inom mig att rasa. Sällan händer det att jag låter mina egna brister förbli okommenterade i min tankemonolog.

Så vad händer? Jag utvecklar ett uselt självförstoende med noll tillit på min egen förmåga eller min kompetens. Jag är per automatik skitdålig på allt jag gör. Därför kör kompensationsmaskineriet igång. "Var trevlig mot alla, bjud på dig själv, ansträng dig lite extra, gör en dubbelkoll, se till att du verkligen försöker ditt allra, allra, allra, allra bästa." Frusterande att inte kunna leva upp till standard eftersom hjärnan åter igen är där och kritiserar så fort jag inte uppfyller kraven. Jag blir besviken på mig själv, vresig mot andra. Bitter.

Många elaka tankar. Många krav. No mercy. Det är vad jag utsätter mig själv för. Av någon anledning. Människor reagerar som de gör för att de är människor. Ja, just så sa jag. Och ändå. Jag är människa, men känner mig alltmer sällan mänsklig. För att jag inte tillåter mig själv att vara det.

Just nu kan jag skriva om allt det här i en rätt osaklig och ironisk ton, vilket jag kanske inte egentligen föredrar, men mitt andra alternativ är att inte skriva alls. Ironin ger mig lite distans till alltihopa och jag måste verkligen få skriva ner det här och bara betrakta det från ett visst avstånd. Utan att känslan av maktlöshet håller strypgrepp om min hals. Utan att behöva känna att jag skriver för någon annan än mig själv.

Publiceras oredigerat. För en gångs skull.



lördag 26 september 2015

Rädslan för det okända

Mångkultur är en utmaning. Då vi ser på den aktuella samhällsdebatten kan vi konstatera att diversitet uppfattas som någonting vi bör acceptera och systematisera. Vi måste assimilera de grupper som kommer utifrån genom att välkomna dem med ett "Mi casa e su casa", för att de ska bli en given del av det samhälle som vi tidigare uppfattade att tillhörde oss, den ursprungliga befolkningen. Det här är systemet vi borde följa i invandringspolitiska frågor. Men när det kommer till acceptans är situationen en annan. Det som pågår i vårt land och vid vårt lands statsgränser är följder av osäkerhet och fruktan, inte acceptans och tolerans. Människor som kommer och människor som försöker hindra dem från att komma drivs av en och samma sak - rädsla. Det är rädslan som förgiftar mötet och som får människorna att ställa sig mot varandra istället för jämsides.

Att de anländande flyktingarna tvingats lämna sina hemländer på grund av rädsla är inte svårt att förstå. Att förstå varför rädslan uppstår hos människor som bor i ett tryggt land med ett välorganiserat samhälle är däremot lite svårare. Hur kommer det sig att vi som har det så bra kan vara så trångsynta?
Globaliseringen utvecklas i snabbare takt än vad evolutionen gör. Människan kunde tidigare bygga sin världsbild och sin identitet utgående från det samhälle och den omgivning hon levde i, ett samhälle som var mycket mindre och därför lättare att hantera än vad dagens globaliserade värld är. Personen vi är skapar vi i samverkan av den närliggande omgivningen, erfarenheter, relationer och vår kulturella bakgrund. Vi gör en skillnad mellan jag och du, vi och ni och därmed även vårt och ert. Finland är landet som vi upplever att är ”vårt” och mycket av vår identitet bygger på detta faktum. Men dagens situation tillåter inte den typen av slutna samhällen. Vi måste vara beredda på att släppa in människor i nöd och eftersom landsgränserna därmed suddas ut, utmanas också vår uppfattning de gränser som utgör vår identitet. Dagens människa är tvungen att utmana sin identitet varje dag. Är det egentligen så konstigt att många reagerar med rädsla inför det nya som kliver in deras liv och som utmanar grunden de lagt för sin egen identitet?



Vi befinner oss i ett brytningsskede. Vi ser ett nytt samhälle forma sig framför våra ögon, ett samhälle vi inte ännu känner till eller har kontroll över. Vi förstår inte. Det är okej, vi behöver inte förstå allting. Det som däremot inte är okej att vår rädsla för det okända tar sig i uttryck i icke-humanitära handlingar. Att vi ställer oss i kedjeformation och förhindra människor som flyr från att komma från det som var ”deras”, och som någon nu tagit ifrån dem, till det som är ”vårt”, det är en icke-humanitär handling. Det är en rädsloaktion. Vi vill skydda oss själva, det vi anser att är vårt, vår identitet. Vi är rädda att vi förlorar oss själva ifall vi släpper in det okända.

Banksy

Det vi behöver är mera tolerans, men tolerans kan inte uppstå så länge vi är rädda. Att acceptera den nya situationen sker inte bara sådär, människor reagerar som de gör för att de är människor. Men den goda nyheten är att människor är kapabla att lära sig saker, och tolerans och acceptans är någonting vi kan lära oss. Tolerans borde vi träna oss i och öva oss på, precis som vilken annan färdighet som helst. Om vi vänjer oss vid tanken på att se positivt på det okända kan vi lyckas förhindra att rädslan styr vårt agerande. Vi ser på tolerans som en inbyggd egenskap; en fixerad, medfödd talang, men liksom andra egenskaper måste vi ständigt träna och utveckla vår tolerans för att verkligen göra den till en naturlig del av vårt sätt att tänka och handla. Så länge vi lever i tron att det bara är att slå på toleransen då den behövs kommer konflikter, rasism och främlingsfientlighet att existera. De människor som kommer att leva i det mångkulturella samhället som håller på att födas kommer framför allt att behöva lära sig vara toleranta och öppna inför det okända utan att känna att deras identitet blir utmanad. Vi kan fostra människor till att bemöta och leva i den skiftande och mångfacetterade värld som håller på att formas framför våra ögon. Vi kan utvecklas, och vi bör utvecklas i takt med samhällets förändringar.