Allt är bra! (fast kanske inte Hitler...)

Eufori.

Jag är faktiskt dramalärare. I en skola. På skoltid. En RIKTIG dramalärare alltså. Redan den tanken gör mig varm och lite lycklig inombords. Men att vara en dramalärare och få (här måste jag avbryta mig och påpeka att stavningskontrollen inte känner igen ordet dramalärare, vilket är en skam. Visserligen känner den inte till ordet "stavningskontrollen" heller...) Var var jag? Jo, att få hålla lektion och efteråt höra "Det här var den bästa lektionen någonsin" gör mig till smält geggamoja. "Den bästa lektionen någonsin" känns kanske lite som en överdrift, men visst är det ett bevis på att eleverna gillade det. Dessutom tror jag att de fick en helt ny idé om vad drama kan innebära, så jag hoppas att det inspirerar dem till att fortsätta jobba med vårt lilla projekt.

Det jobbigaste med att jobba med drama är att ha en noggrann plan, och sedan vara tvungen att förkasta allt. Det bästa är nog allt annat.

Vad jag har lärt mig idag är:

Slappna av

Bry dig inte så mycket (for real, om man försöker kontrollera allt, gör man eleverna bara nyfikna på att se vad som händer när man tappar kontrollen) 

Ta plats

och det bästa: Våga gå i roll (vilket kind of gör mig som teaterälskare ännu mer euforisk, jag kan spela både pajas och Hitler och det är ingen som dömer mig för det. Okej kanske nån skulle döma mig om jag skulle vara Hitler. Det vore nog inte så smart. Kan man bli åtalad för sånt?)

Fatta hur nice!

(okej, realitycheck: efter förra gången ville jag aldrig mer hålla en lektion för att jag inte tyckte att jag lyckats särskilt väl, och nu såhär. Tja, jag hinner väl ändra mig många gånger...)

Smajlisar!!

För få kvadratmeter, för många saker!

Detta är en analys över mitt rum. Eller egentligen mina rum, för jag bor ju på så många ställen. Jag kan inte riktigt erkänna att jag skulle ha flyttat hemifrån, fast jag största delen av tiden bor på annan ort. Mitt hjärta tillhör huvudstadsregionen, sorry Österbotten, du lyckas inte övertyga mig. Så jag bor så mycket jag kan "hemma". Problemet är att mitt rum här "hemma" är väldigt, väldigt, väldigt litet. Mysigt joväl, men pyttelitet. I Vasa bor jag visserligen i världens minsta lägenhet, men den är ändå större än mitt rum, och jag har gladeligen fyllt denna lägenhet med möbler, kläder, saker, böcker. Inga problem, när jag är färdig med studierna förväntar jag mig att jag flyttar till en egen lägenhet innanför Ring III (man får väl drömma...) som jag kan stuva in mina saker i. Tyvärr så har jag ingen lägenhet än så länge och får nöja mig med mina 8 kvm "hemma". Så nu när jag ska bo "hemma" en tid p.g.a. jobb här i Hfrs och förståeligt har så mycket av mina saker ever possible med mig så...

KAos!

Mitt lilla, lilla rum här "hemma" ser så jävla fullproppat-, ursäkta ÄR så jävla fullproppat med saker att jag knappt ryms in själv. Föreställ er, mitt skrivbord är fullproppat av pärmar, böcker, häften, räkningar, mina datorprylar, mera häften... Mitt golv är fyllt främst av väskor, min kappsäck, kläder, instrument. Väskorna är visserligen bra eftersom de fungerar som provisoriskt förvaringsutrymme, men detta resulterar i att jag inte riktigt kan stå någonstans... 

Vad ska man göra? Skaffa ett loft? Eller bara drömma vidare om sin nya lägenhet på 60 kvm...

Nedstämdhet

Var riktit nedslagen i slutet av förra veckan. Hur ska jag få mitt slutarbete att gå ihop? Det känns som om jag är en ensam liten person som tror att hon kan göra allt själv, och planerat därefter. Vad tänkte jag på? Det jag gjorde var startade om, suddade ut allting jag planerat, skrivit, kommit underfund med... Inte för att det var oanvändbart, utan för att bli fräsch i huvudet igen. Det kändes både skönt och bittert.

Har istället koncentrerat mig på att läsa vad andra har skrivit, tagit reda på vad det finns för anti-mobbningsverksamhet i Finland, försökt få tag på folk (med betoning på försökt, har inte riktigt lyckats). Och så försöker jag läsa inför mitt skriftliga arbete, eftersom jag antagligen inte kommer att hinna skriva i vår, eftersom det väl blir då som jag får/hinner göra mitt konstnärliga arbete. Stress.

Och nu antistressar jag mig genom att titta på svenska hollywoodfruar...

Frou-frou

Har jag inte sagt det?

PÅ SÖNDAG ÅKER JAG TILL PARIS!

Ou jee.

Mummun i mörkret

Se upp om kvällarna, mörkret är här! Det var när jag cyklade till butiken här för en stund sen som jag insåg hur mörkt det har blivit. Speciellt då jag nästan ramlade av cykeln när två småpojkar började prata alldeles intill mig och jag inte fattat att där stod någon (delvis berodde det också på fukten på mina glasögon som gjorde synbarheten rätt så begränsad). Mummu-fli plockar fram alla sina reflex såhär års.

Som om min mummuhet i sig inte skulle vara tillräcklig, så håller jag på att bli förkyld, och sitter därför inomhus och dricker kopp efter kopp med ljummet te. Den här demensen som börjat krypa sig på mig här på ålderns höst gör att jag glömmer bort mina tekoppar som står och drar, så mitt te är allt som oftast inte så varmt när jag äntligen kommer ihåg det... Och inget koffein ska det vara utan bara grönt eller rooibos-te för annars kan jag inte sova...

Jag har varit på möte i Helsingfors och uppdaterat mig om vad som händer på mitt "arbete" (jag är ännu lite osäker på om jag vågar kalla det för mitt arbete, men senast fick jag nog en känsla av att jag redan var en potentiell arbetskamrat). Där rullar det på minsann! Så mycket arbete och så lite tid! Superskoj att få vara en del av detta. Det som händer med mitt slutarbete är dock lite oklart, eftersom kommunikationen kanske inte varit den bästa, så nu undrar jag om jag gjort alldeles för mycket på mitt slutarbete. Trodde inte att det var möjligt. Får se hur det går. Kreativa processer. Suck...

Murder in the Vicarage, version 0.1 (poäng åt den som hittar mordvapnet!)

Men annars går det bra. Hela vår klass försöker desperat göra en miniatyrscenografi i 40-talsstil med regencymöbler och annat smått och gott (som självaste djävulen måste ha skrivit in i det där förbannade manuset). Behöver jag säga att lim och små pysselprojekt är mina värsta fiender?

Det förflutna knackar på...

Jobbar med min föreställning för fulla muggar. Håller på med dramaturgin och det är jännä (därav mina snygga skitch-hjärtan), fast det samtidigt är urflummigt. Mina anteckningsböcker sidor fylls sakta men säkert och mitt dokument som själva "manuset" finns på börjar bli långt. Eller rätt så långt, åtminstone.

Det otroliga är att mitt i detta kreativa arbete får jag mejl om att mina praktikblanketter inte är i sin ordning. Huoh. Först drabbades jag av panik, men sen blev jag sjukligt effektiv, skickade tre mejl och kom fram till att det inte finns annat jag kan göra, så då kunde jag ta det lugnt igen. Men visst kändes det löjligt att kontakta sin praktikplats och vara sådär "Hej jag glömde en grej för ett år sedan...".

Om det bara skulle sluta regna. Hösten kommer deprimerande snabbt, och det behövs inte någon extra regnskur för att jag ska uppfatta det. Och så tror folk inte på att det finns ondska i världen. Detta om något är ondska...

Mobbning

Har fått besked om att mitt slutarbete kommer att vara ett samarbete med en teater och föreningen jag ska göra slutarbete hos. Jag är i sjunde himlen, det är bättre än jag någonsin vågat hoppas. Även om jag själv känner mig superglad för att allting hittills gått så smidigt, så har jag en smått nervös känsla i mig. Mitt tema är nämligen klart, jag ska göra en föreställning om mobbning.

Klup.

För detta ämne är ju så stort, samtidigt som det är ett ämne som tjatats ut i massvis med skolföreställningar. Alla vill vara med och stoppa mobbningen, men om det verkligen ger resultat är svårt att avgöra. Hur ska jag närma mig detta ämne? För mig gäller det nu att göra mitt bästa, för att kunna hjälpa de barn, de unga, de vuxna som blir mobbade. På något sätt. Om det går.

Och vem ska jag rikta mig mot? Den som blir mobbad? Som ett försök att säga, det finns hjälp, det finns andra människor som inte gör dig illa, det finns människor som älskar dig. Eller ska jag rikta mig till mobbaren? Du vet att det du gör är fel? Varför gör du det? Du har ett alternativ!

ÅÅÅÅÅHHHHHH DET KÄNNS SÅ SVÅRT!

Jag vet att jag inte behöver rädda världen, jag behöver inte ens rädda svenskfinland. Men jag vill göra någonting som kan rädda någon.

Det jag behöver i det här skedet är material. Bilder, musik, dikter, filmer, berättelser. Vad som helst som kan få mig att förstå, någonting åtminstone. Erfarenheter?

Om det finns någon som vågar dela med sig av sina erfarenheter, får man mer än gärna lämna en kommentar till detta inlägg. Eller om det finns någon bild jag kan inspireras av, eller film eller bok eller någon låt eller vad som helst!

Och så hoppas vi att dessa kommentarer en dag blir en liten föreställning.

KLUP!
(och tack)

Fejk

Nu är det lite senare på kvällen och då börjar jag ju tänka alldeles för mycket. Egentligen borde jag ha "ajatuslakko" eftersom mitt tänkande inte ger några positiva resultat. För resten av världen, om jag nu ska vara lätt generell, så gäller oftast att man kommer till bättre slutsatser om man tänker lite innan man gör, men för mig funkar det inte så. Jag börjar fundera över någonting (bloggen hette ju Fli Funderar förr, och det var inte bara en trevlig allitteration, det var faktiskt en egenskap jag hade som på något sätt utgjorde grunden för mitt bloggande). Nej oj vänta, parentesen slut men inte meningen. Alltså, beskrivning av min tankeprocess:

1) Jag börjar tänka på någonting
2) Börjar fokusera på en distinkt punkt av tanken
3) Hittar positiva och negativa egenskaper som punkten har
4) Förstorar de negativa aspekterna upphöjt i 100 och ser dem som ett hinder
5) Glömmer bort de positiva aspekterna
6) Blir en aning deprimerad över hur mitt liv är fyllt av så många negativa aspekter och att "allting bara är skit"
7) Ger upp tanken och känner att situationen är hopplös. Ifall tanken dyker upp igen är jag lätt traumatiserad av den tidigare tankeprocessen. Pessimist javisst!

Det jag funderar över just nu är varför det alltid känns som om man inte passar in. När jag till exempel bläddrar igenom bloggar blir jag både förvånad över hur samma saker folk skriver om, det finns kanske fyra olika teman att välja bland, typ "lifestyle", "jag ska förnya mitt sinne och min själ" (vilket nästan är lifestyle det med), "nördblogg" (när man bloggar om en enda grej som t.ex. fotografering, politik, filmer, böcker, spel... Utstrålar ofta nördighet) och så de "allmänna" bloggarna i stil med "Hejjssan hoppsan, jag är en sprallig 21-årig tjej som kommer från Ekenäs/Vasa/Helsingfors och i den här bloggen berättar jag om mitt liv. Jag älskar havet och sommar och mina vänner <3 p="p">
Så ja. Jag vet ju vilken kategori denna blogg tillhör (fast det skulle vara tufft att få höra nördkategorin, bara skriva om choklad eller något. Synd att jag inte är så entusiastisk över någonting). Och fast man kan placera sig i massan, så kan jag inte låta bli att tänka "Men varför känns det som om man inte passar in?". Och nej jag behöver inte passa in "vara likadan", men varför försvinner inte den här känslan av att vara annorlunda och malplacerad? Är det någonting alla upplever (svar: Ja)? Men varför verkar det som att ingen annan känner så? Varför får man bara vara annorlunda på "rätt sätt" (Hipster, jag har min egen stil). Är alla fejk? Jag hatar känslan av att inte höra till ett sammanhang. Jag vill tillhöra ett sammanhang, vara en del avnågonting större.

Jag vill helt enkelt inte representera mig själv.

Röda tråden har nog slagit knop på sig själv. Måste väl gå med i en sekt.

Hej då, ska googla lediga platser i sekter nu.

Den sista veckan

Hade hoppats på en lugn och skön semestervecka, nu när jobbet är slut. Fel hade jag. Slutarbetesmöten, möten och ännu mera möten. Egentligen tycker jag väl om att ha en orsak till att dra iväg mig hemifrån så att jag inte bara sitter still och får fnatt, men samtidigt hade det varit lite skönt att ha en helt lugn vecka innan skolan börjar.

Dessutom är det konstens natt på torsdag, som jag verkligen ser fram emot! Ska ut och bygga dominospel, för att sedan se allt dratta ihop på torsdagskvällen. Hur kul som helst!

Och dominokex är också kul. Och gott.

Work in progress

Är tillbaka i huvudstadsregionen, men bara för en liten stund. Har haft möte med min kommande slutarbetsplats, och äntligen fått något konkret att se fram emot i höst. Kommer verkligen att vara en stor omvälvning, från att ha jobbat i turistmekkat Mariehamn inom restaurangbranschen, till att återgå till kulturyrket, som kreativ skapare och pedagog.

Uff, nu lät jag onödigt vuxen och torr. Ursäkta mig.

Denna kväll kommer jag att spendera på tåg och färja, färdmedlen som man kunde tro att jag aldrig kan få nog av med tanke på hur mycket jag utnyttjar deras verksamhet, så lika bra att jag håller mig kort.

Adjö.

Dröm.

Sweet, åska och sommarväder! Har jobbat som en galning, vill gärna se min lönespecifikation, för jag är inte riktigt okej med lönen jag fått, men är ledig nu och det är finfint väder! Vill simma, köra båt, shoppa kanske, lyssna på musik etc. etc. Fira lite sommarlov också.

Det bästa är att jag i augusti antagligen kommer att vara ledig tre dagar på raken vilket betyder att jag kan komma en snabb sväng till helsingfors, innan jag måste återvända till plattlandet (ångest). Eftersom jag är ett mycket ensamt barn när jag är här på Åland, så jag har hunnit fundera på en massa saker (jag som aldrig annars funderar...) och främst då framtiden. Och då menar jag framtiden efter skolan, för det är faktiskt bara ett år kvar! ETT ÅR!!! Det kommer att gå jättesnabbt! Vad gör jag sen? Startar eget? Hur? Blir lärare? I vadå? Skiter i allt och åker min väg långt långt bort (låter mest lockande just nu)? Jag blir nästan lite rädd över friheten som väntar mig. När jag blir fördig har jag gått i skola i sexton år på raken, så det känns verkligen som om det är dags att göra någonting alldeles nytt.

Tågluffa genom östeuropa, åka till Italien, skaffa en fin lägenhet, hitta ett jobb... Vad drömmer jag om? Vad önskar jag mig?

Det är det som är frågan.

Insomnia

Jag har alltsedan jag var liten varit en orolig själ. Speciell då jag ska sova. Då finns det två scenarion.

1) Tusentals tankar flyger genom mitt huvud, bilder av människor jag sett, funderingar över vad jag sagt och gjort, funderingar över vad andra sagt och gjort osv. osv. Jag kan inte stilla min hjärna, utan den går på autopilot och det finns ingenting som får den att bli tyst. Detta kan pågå i flera timmar, vilket betyder att jag kan ligga klarvaken hur länge som helst.

2) Stum och stel, är väl bästa sättet att beskriva scenario två på. Jag ligger ner. Jag har det rätt bekvämt. Inga tankar flackar omkring i skallen. Men jag somnar inte. Jag bara ligger still. Som en död fisk. Bryr mig inte om någonting, men är ändå uppgiven. Är så trött att jag inte kan börja läsa eller stiga upp för att göra något annat en stund, men somnar gör jag inte heller.

På senare tid har jag dessutom börjat vakna mitt i natten, och inte kunnat somna om. Det känns i hela kroppen följande dag att jag inte sovit ordentligt.

Jag har alltid funderat på hur de gör på sömnlaboratorier, där de ska mäta orsaker och sömnkvalité hos folk som sover dåligt. Jag skulle aldrig klara av att sova bra på ett sömnlaboratorium. Är det inte en lite missvisande studie?

Det är så svårt det här med sömn.

Hobo life

Det är rätt så länge sedan jag senast bloggade. Har blivit besatt av Instagram istället, och har hela 13 (!!) följare där. Woohhou. Jag har liksom inte haft någonting att säga, så jag har låtit bli att skriva en massa nonsens. Tror att jag fortfarande har lite skrivkramp, för denna text producerar jag ofattbart långsamt.

Även denna sommar kommer att gå åt till att jobba på Åland. Jag bor i min mammas gamla rum hos mina morföräldrar, och känner mig lite som en inkräktare. Jag borde inte bo här, men jag måste. Jag gillar mina morföräldrar, och de gillar nog mig också, men situationen vi finner oss i är obekväm för båda parter. Vilket suger. Jag känner mig för gammal för att bo hemma, men samtidigt kan jag inte bo mina somrar i Vasa. Det går inte! Så ända sen förra sommaren har jag levt mitt liv ur en kappsäck. Först var jag här, sen i Stockholm, sen i Vasa och alltid i Esbo mellan varven. Jag känner mig väldigt hemlös.  

Min nya arbetsplats är helt ok. Jag har tydligen tappat förmågan att vara social, så jag är en konstig en på jobbet, men nu när jag haft två veckor på mig att lära mig hur man gör, så börjar det kännas, ja som jag sa, helt ok. Tur att jag får lön denna gång.

Kan inte riktigt rycka upp mig just nu. Har väl en dålig dag.

Här kommer en text som brukar pigga upp mig dagar som denna:

I say the same thing twice I'm awkward when I speak

Ain't got the perfect smile don't turn heads on my street

Trying to be a superstar like everybody else

But being myself is something I do well

Whatever you do, do it good

Whatever you do, do, do, do, lord, lord, lord

Do it good, alright

Express yourself, express yourself, whoa do it

See it's not what you look like, when you doing what you doing

Express yourself, whoa do it

I don't make the papers and fall from dos

Ain't got the x factor I'm not what they expect

But it won't be long before my turn is next, to express

Now without you expect

See whatever I do, I do it good

Do, do, do, do, do, do, do

So whatever you do, do, do, do, lord, lord, lord

Do it good,

Express yourself, express yourself, whoa do it

See it's not what you look like, when you doing what you doing

Express yourself, whoa do it

Loose myself in time, tearing... too high

Shooting what you got, whoa

It's nothing wrong with perfect and perfect

Now it's your time to shine

Express yourself, click your fingers now

Express yourself, come on, 

'See it's not what you look like, when you doing what you doing

Express yourself, whoa do it

See it's not what you look like, when you doing what you doing

Express yourself, come on now, yeah, come on, now,

Come on now, yeah, come on, now, 

Come on now, yeah, come on, now, 

Come on now, yeah, come on, now

Oinspirerad

Mitt förra inlägg handlade visst om hur inspirerad jag är? Hah, vad det kan slå om. Just nu är jag latinspirerad och vill inte göra annat än bara lata mig dag ut och dag in. Men det går inte. Nu när jag slagit på min "jag tänker inte göra någonting"-attityd, så befinner jag mig hemma där en massa rådd uppkommer utan att jag är delaktig, vilket innebär att jag måste städa varje gång jag vill göra någonting. Jag försöker än en sommar pussla ihop arbete efter arbete (mycket lättare i år men i alla fall) och mest energi går åt till att förstå Kela. För det gör jag inte. Jag har ingen aning om mitt studiestöd räknas som inkomst på mitt skattekort, och ärligt talat tror jag inte kela vet det heller, för annars skulle de väl ha skrivit det lite mera begripligt på deras hemsida?
Sen har jag skoluppgifter. Slutarbetesuppgifterna är bara inspirerande, men regiplaner som ska skrivas är inte alls insprierande. Jag bara skjuter upp det och skjuter upp det. Trots min oeffektiva anda har jag ändå lyckats få lite saker i ordning, men långsamt går det.
Nästa vecka ska jag jobba, så då kanske jag blir lite effektivare? (fast i och för sig har min deadline gått då...).

Missbruk av utropstecken!!!!!!!!

Idag har jag haft en mötesfylld dag. Jag har fått diskutera mitt slutarbete och måste säga att jag verkligen är ivrig på att få börja jobba! Så intressanta projekt på gång nästa höst! Än så länge är det rätt öppet om vad jag kommer att göra, men jag märker ju åt vilket håll det lutar. Ge mig mer!!! Arbetsnarkomanen vill komma igång med dessa projekt, och helst göra alla själv. Nu har jag en research och brainstormingsperiod framför mig, och det är ju det bästa. Bara fritt associera fram och tillbaka och försöka hitta inspirerande ting att gripa tag i. Ljuvligt!

Så arbetsnarkoman är jag att jag köpte en kalender för mitt sommarlov. Otroligt. Men har ivrigt bläddrat fram och tillbaka i den och kommer att ha mycket nöje av den, allra minst när jag börjar jobba (med olika typer av arbetsturer på olika ställen). Ååh vad jag babblar om dumma saker.

Imorgon ska arbetsnarkomanen till biblioteket och skriva regiplan och protokoll, eventuellt utföra lite marknadsföring för hennes kommande slutarbetesplats.

Laj-la-laa!

Sommarfiilis

Ahh! Jag tror inte jag kan uttrycka mig i ord, men den underliggande kontexten säger: JAG HAR SOMMARLOV!!!! Nu ska jag njuta av fulla muggar och äta glass och vara riktigt, riktigt lat!

Tulpaner fårn Stockholm får stå för sommafiilis tillsammans med Mange och "Ledig"

Demodag

Ikväll ska min regi synas på scen. Jag är lite fundersam om jag gått åt rätt håll med min regi, men det beror mest på att jag jämför mig med alla andras.
Man borde ju inte.
Jag tycker om att regissera men jag vet inte hur jag ska hålla mig fräsch i huvudet. Jag är så trött. Detta år har tärt, men jag tror att jag gjort mycket större framsteg i år än förra året. Då var jag bara låst. Nu känner jag mig lite mer mänsklig.

Jag ska ha terminssamtal om en stund. Det är väl därför jag är så filosoferande.

Imorgon...

Får jag åka till STOCKHOLM!! Jag har verkligen saknat mitt coola storstadsliv jag hade där (tja coola och coola, jag var väl en ganska patetisk finne förra hösten). Fatta hur jäkla underbart att få andas in storstadslivet och gå bland människor och sitta på en terrass och se solen gå ner över Mälaren (det där sista hittade jag bara på, jag är inte säker på att man kan se solnedgångar över Mälaren i sthlm + att det låter rätt så överdrivet).

Stockholm Stockholm stan i världen, Stockholm Stockholm världens stad.
Stockholm Stockholm här i världen,
Stockholm Stockholm gör mig glad :)

Det här var ju ett töntigt inlägg.

Snuskhölster

Det är morsdag. Jag sitter vid vårt köksbord och syr. Pistolhölster. Fast om man har ens en gnutta fantasi som lutar åt det snuskigare hållet, så kan man nog tro att det är något annat jag syr.

Fan vad det är svårt. Största problemet är ännu framför mig, att sy gummibandssystem som ska hålla upp hölstren. Svååååårt!!!!!

Imorgon skall jag skola barn till att bli vuxna genom att lära dem vara barnsliga. Word.

Sinnesfrid

Jag har ingenting att säga i min blogg, så varför skaffar jag Twitter? Nog är jag allt lite korkad.

Hade värsta panikstressen över skola, sommarjobb, ansvar överlag i början av denna vecka. I torsdags lyckades jag med några samtal rädda min mentala hälsa, och nu känner jag mig kanske lite för avslappnad. Nog har jag mycket att göra ännu, men jag har åtminstone min ekonomi säkrad, och inkommande höst är någorlunda planerad.

Sinnesfrid. (åh vilket underbart ord!)

Allt och ingenting

Har inte bloggat på en evighet! Har haft relativt mycket att göra, och på något sätt lyckas jag inte dra igång mig själv med någonting. Firade vapp under relativt lugna omständigheter, och har idag kommit till slutet av mitt manus. Så visst har det hänt grejer, men ett x antal samtal och mejl borde jag få under kontroll för att kunna slappna av. Usch jag hatar att ringa folk.

Borde bara sätta igång. Ikväll ska jag på teater.

Meno

Teemme ahkerasti töitä, hoppuilematta. Emme stressaa vaan otamme askel askeleelta, ja saamme mahtavan paljon tehtyä. Kyllä tässä tuloksia syntyy.

Jos mietit miksi olen vaihtanut kieltä, voisin seuraavaksi kertoa syyn. (Pahoittelen pitkiä lauseita...) Sain kriisin. En ole puhunut suomea lainkaan pitkiin aikoihin, ja vielä harvemmin joutunut kirjoittamaan toisella kotimaisella (joka siis minun tapauksessa on suomi), joten nyt äkkiä muutosta kehiin. Niinpä blogini saa ottaa mätkyt turhautuimisestani.

Sori jos jotain possessiivisuffikseja meni väärin.

Minulla pitäisi olla kieliblogi.

Hei...!

Störiga saker

Ett blogginlägg vill inte publiceras just nu och det stör mig. Det stör mig också att min telefon tror att den håller på att ladda nåt, fast den inte gör det. Och så stör jag mig på att jag hela tiden är sjuk och känner mig lat. Och på att det är snö och slask ute så att mina skor blir våta.

Gaah!!

Sicko 2.0

Idag tar vi ledigt, för annars kommer det skita sig. Och det är väl en bra orsak.

Trött och frustrerad, men ska ha sån fiilis ikväll!

Sjuk körsång

Jag har tappat rösten, jag kan ca. 60% av sångerna (prima vista is the shit) och nu har jag drabbats av influensa.

Men konserten på fredag kommer att bli AWSOME!! Fiilis så att taket lyfter! Kör är nice!

Planera processen

Mitt registycke gör mig galen, min iq räcker inte för att analysera och förstå hur allt hänger ihop. Inte just nu åtminstone. Jag önskar att jag fick en aha-upplevelse, men icke. Frustrationsmode. Ska planera mina lektioner för hela nästa vecka i alla fall så jag slipper stressa. Det är en hel del körövningar som ska gås på, utöver själva konserten som vi har på fredag.

Jännä.

Slut i huvudet

Satt mig precis på tåget hem. Har haft en fullspäckad vecka, vilket märktes idag när jag skulle hålla i trådarna under min regitimme...Slut i huvudet är nog dagens titel.

Vi har ändå haft väldigt givande diskussioner och funderingar över roller, sjukdomar, personligheter och relationer idag. Sakta men säkert löser vi upp knutarna. Nu är jag trött och ska vila lite innan jag fortsätter dela upp scener och sålla information.

Blubb är min hälsning.

La cuisine française est superbe!

Jag tar tillbaka det jag sa tidigare, att jag ångrar att jag ska på middag. Det var så fint! Levande ljus, god mat och våra mycket angenäma franska kypare, som charmade oss hela bunten.

Magnifique! Notre garçons sont adorables :) Merci.

Min franska är ringrostig, men jag pladdrade glatt på i alla fall.

Je t'embrasse!

My precious time

Alltid för lite tid, alltid. Borde göra minst 20 saker idag men jag min idiot tänker gå på trerättersmiddag istället. Just nu ångrar jag mig lite, för det känns som om jag istället borde förbereda morgondagens regipass.

Och när tänkte jag packa, göra mig i ordning och köpa tågbiljett? Multitaskingskills here I come...

Research relaterad fråga: Är det vanligt att använda gas för att mörda? Låter inte så effektivt...

Jättehjärna!

Jag orkar inte analysera och vara kreativ just nu. Min högra hjärnhalva är alldeles överhettad av allt funderande. Jag kommer ihåg att jag första studieåret längtade efter matematiklektionerna i gymnasiet. JO, SÅ KNÄPP BLIR JAG! Skulle bara vilja lära mig någonting innantill, simpelt!

På tal om hjärnhalvor... Jag fick lära mig att man använder antingen högra eller vänstra hjärnhalvan när man skriver - beroende på vilken hand man skriver med. Och såklart är det så att man använder vänstra hjärnan om man skriver med högra handen, och vice versa. Såklart.

Vårtecken!

Fatta hur underbar våren är!

Triangeldrama och divalater

Igår började vi jobba på en scen med värsta triangeldramat som grundsituation. Eftersom min arbetsgrupp var helt slut i huvudet, lyckades vi inte få färdigt vår scen, utan fick nöja oss med improvisation och manusskrivning av det vi kommit fram med. Men storyn är helt huippu! Hoppas vi kommer ihåg den på tisdag när vi ska visa härligheten ur ett exploderande dåtidsperspektiv.

Jag fick för övrigt spela divig cirkusartist i en övning som jag och vår tyska utbytesstudent gjorde. Även om jag svettades ihjäl så var det superroligt att göra den scenen. Det är kul att gå i skola just nu.

Påsklovet firas med att läsa kurslitteratur.
Jea.

Fantastiska fantasin

Idag har vi gått och flyttat omkring på stolar på vår lektion. Även om det låter knäppt, så gav vi olika status åt stolarna beroende på hur vi positionerade dem. Plötsligt så flög fantasin iväg och vi såg slagfält, bröllop, skolklasser, rättssalar och läkarmottagningar framför oss. Bara med hjälp av stolar... Det allra knäppaste är att det var stolarna som spelade rollerna i våra draman, icke att de skulle ha varit simpla möbler! Ack nej! En röd stol spelar sin roll som "den siste som överlevde" med bravur. Jag bara älskar att se små ting förvandlas till helt nya världar, det är väl det som gör att jag är så fascinerande av teater.

Det här med regi, det är grejer det.

(jag känner att det här inlägget blev lite skumt... Försöker återuppta processkrivandet, och sluta älta, så då blir det sånhärnt)

Imorgon börjar påsklovet!!

Mobilblogg 2.0

Jag tror jag fixade det, mobilbloggandet!! I alla fall verkar det lovande i skrivande stund. Nu ska jag äta memma och dricka te. Påskens och förkylningen frukter.

Bubbelplast tack

Försökte blogga med min nya telefon, innan jag fattade hur jag ska dela mitt internet till mac:en. Hoppas detta internet räcker för mitt bruk, kommer nog att få ladda telefonen hela tiden, men detta är ett "billigt" alternativ om man nu måste ha en smartphone. Bloggandet på telefonen gick inte så bra, måste ladda ner nån app för att kunna skriva... Men nu tycks mina tekniska "komma-igång-svårigheter" avtagit lite åtminstone.

Flumdag idag, vaknade klockan tre på natten och utvecklade den värsta illamående/magont-attacken jag någonsin haft. Jag var bokstavligt talat svimfärdig och grön i ansiktet, kunde inte avgöra om det är smartast att gå omkring, ligga ner eller sitta på toaletten, alla med sina både för- och obehagliga nackdelar. Så jag har sprungit uppe sedan dess och försökt må bättre. Klockan sju ställde jag mig i duschen, men måste avbryta den goda idén eftersom jag inte var kapabel att stå upprätt.

Har alltså stannat hemma från skolan. Mitt illamående är tack och lov över, men jag är förkyld och slut. Jag känner mig egentligen inte så fysiskt slut, mer psykiskt. Jag kan inte förmå mig att göra någonting. Jag vill inte läsa, inte se på film, inte äta, inte sätta mig ute i solskenet... Det jag skulle behöva just nu är att inte existera en liten stund. Bara flyta iväg i rymden och sväva i tyngdlösheten. Domna bort och inte ha någon koppling till verkligheten.

Jes, vad jag låter kry.

Smittad

Vitsi jag är duktig på timing. Jag blev sjuk. Det var väl bara en tidsfråga, med tanke på att jag inte längre har någon motståndskraft kvar i min kropp och att de flesta i min omgivning redan insjuknat. Nu är det bara att försöka göra det bästa av det, så jag köper mig en ny telefon och tittar på Shrek på TV. Min mysfilt spelar en stor roll i det hela. Tur att man är hemma så att man kan bli bortskämd. Min favoritkopp finns också här. Och min hund.

Jag ska göra ingenting.

Här är en bild på två apor

Tomhet, idel tomhet

Nu är det över. Spelperioden är över. Det känns som om jag inte riktigt kan koppla med verkligheten längre, eftersom vi jobbat så mycket och intensivt så länge. Känns ganska skit just nu, som om jag blivit av med ett motbjudande beroende, men ännu inte riktigt hittat någonting att fylla tomrummet med.

Sitter i tåget. Är påväg hem. Thank heaven. Det är hur länge som helst sen jag senast var hemma. Ska ännu hinna ha ett möte idag om nästa stora projekt i mitt liv, dvs. slutarbetet. Jag är inte riktigt på hugget att ta itu med det ännu, men det måste göras någon gång.

Burnouten är nära.

PREMIÄR!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

SÅHÄR INTO E JAG!!

Sommaren är ju snart här!!

Vi hade vårt första genrep idag. Äntligen! Det känns så otroligt skönt att det värsta ligger bakom. Nu är det bara att njuta av den 1h långa pjäs vi skapat. Kommer att bli jännä att få publik (idag hade vi ingen egentlig publik, det är svårt att fylla salongerna här i Vasa).

Det konstiga är att jag nu kommer att känna en enorm tomhet inombords, för nu har vi jobbat så mycket med detta projekt, att åtminstone jag har glömt vad annat det finns att göra i livet. Det är lite sorgligt, jag vet. Dessutom stressar jag med mitt sommarjobb, för det jobbet jag trodde jag skulle få lätt som en plätt, verkar inte höra av sig. Oroväckande. Nej jag vill inte gå igenom sommarjobbstressen i år IGEN! När ska jag någonsin komma in på arbetsmarknaden? Det verkar vara en omöjlig uppgift.

Egentligen borde jag väl sova nu. Too bad att jag är med i en föreställning som laddar mig full av adrenalin... Kanske jag passar på och skriver några arbetsansökningar?

Det är bara att ta det på perkele.

Det känns nästan ovant att blogga. Jag har liksom inte hunnit göra det nu under en veckas tid, eftersom vi jobbat nästan 12 timmar per dag/ 6 dagar i veckan. Jag är så slut och sönderslagen. Känns som om det nog finns någonting hoppingivande med allt vi åstadkommit hittills, men samtidigt är det så mycket kvar. Jag är så trött, min mage fungerar inte, jag mår illa och kan verkligen inte koncentrera mig. Är det verkligen ingredienser till att göra en lyckad musikal?

Galet är att allt detta kommer att vara över om tre veckor! ÖVER?? Det är bara att njuta av den bilden.

Det som denna produktion ger mig är starkare behov av att verkligen bli en konstnärlig pedagog. Jag vet att jag kan lyckas med den uppgiften. Jag kan bli riktigt jävla bra. Från och med idag ska det vara min livsuppgift. Jag kan skapa konst utan att bryta ner människor vare sig kroppsligt eller själsligt.

Bra nu kan jag gå och lägga mig.

The return to the plattland

Varje gång jag är hem-hemma känns min studieort plötsligt väldigt avlägsen. Det är som om jag inte alls har någonting med den staden att göra, den tiden är förbi, nu kan jag äntligen börja leva!! Sedan tar mitt sportlov slut och jag måste sakta och plågsamt landa i verkligheten igen. Tillbaka till världens ände (jo, det är så det ofta känns när man tar tåget från Seinäjoki, utanför fönstret finns det bara ödemark tills man hamnar i Vasa. Snacka om välisolerat ställe...).

Jag tror att det är den påtvingade inkommande stressen som gör mig nervös. Jag är rädd för att jag inte ska klara det, bara bryta ihop och inte kunna röra mig ur fläcken. För jag menar, sånt kan hända. Faktiskt. Och då har jag ingen möjlighet att åka till min trygghet, folkvimlet, trafiken, människorna. Det jag behöver för att andas.

Jag ska ta mig igenom de kommande veckorna, med mitt slutarbete i åtanke. Kommer möjligtvis att få göra det i Helsingfors, och det gör mig så glad! Det ska bli underbart att göra det jag gör i en ny miljö där jag inte känner mig så instängd.

Frågan är om resultatet kommer att bli bättre eller sämre?

Arbetsansökan

Hej!
Jag är en glad och trevlig tjej, går alltid omkring med ett leende på läpparna och älskar djur och natur. Mitt stora intresse är matlagning och jag gillar speciellt att laga "cupcakes", eftersom det är roligt att komma på nya och påhittiga dekorationer. Mitt namn är förresten Liselott. Jag är alltid den lägsta statusen, så det går väldigt bra att bestämma över mig, utan att först fråga vad jag vill. Det är alltid roligt att inte få ha en åsikt om saker, och att bara göra efter andras vissla. Jag är egentligen en maskin, ja det är en väldigt intressant detalj om mig, så jag har inga mänskliga grundbehov alls. Det går bra att sätta in långa arbetsdagar, med få pauser, åt mig. Ju längre jag jobbar desto bättre blir jag. Helst vill jag inte ha några pauser alls. Mitt önskemål, på hur långa arbetspass jag vill ha, är 720 timmar, ja alltså i ett sträck (det är ungefär en månad i timmar). Jag kan tänka mig flexa, men bara om det gäller fler timmar. Färre går jag absolut inte med på. När det kommer till lön vill jag helst inte ha någonting alls, för det kanske gör att jag börjar tro för mycket om mig själv.

Bild på mig!

Jag tror att jag passar i ert företag, eftersom jag saknar självrespekt och tycker om att inte ha ett privatliv. Dessutom vill jag arbeta tills jag går sönder, för det är en gedigen del av min positiva attityd!

Med vänlig hälsning,
Liselott Rågatmått

LEDIGT!

En ledig kväll, herregud!

Jag har haft sån hemlängtan senaste dygnet, tänker nog åka hem den här helgen, även om det är mycket pengar och få timmar. Men det är alltid värt det.

Masker är på G, allt annat känns lite övergivet... Men vi har sång nu och det går riktigt bra. Och så akrobatik. Går också helt bra. Det som inte går bra är sovandet. Spända käkar, föröker slappna av, men har lite svårt med det, som vanligt.

Trött, läggdags.

Inlägget som skrevs med en hand

Jag äter på ett jättestort (och gott) äpple, som jag bara inte kan lägga åt sidan för att skriva blogg. Så det får bli enhandsskrivning.
Jag har just kommit från kören. Love it, även om jag idag var lessen i stämman. Hade en såndärn störig torr fläck i halsen som gjorde att ingenting kom ut. Men jag var ändå nöjd, det räcker med att bara sitta där och lyssna så blir man varm inombords.
Idag beskrev vi våra roller för varann, och jag känner nu att jag äntligen är på rätt spår. Meningen med livet har kommit tillbaka. Jag kommer nu ihåg varför det är roligt att vara skådespelare.
Åh nu är mitt äpple slut och skruttet bortslängt, skönt att använda alla fingrar.

Inte har jag nu så mycket att säga, förutom att det är mycket jobb framöver, extrainsatta sånglektioner, masktillverkning, biljettbokningssystemet ska öppna... Nej den här veckan blir det nog inte mycket skrivet, men det betyder åtminstone att vi får någonting gjort!

Bästa äpplet alltså

God kväll.

P.S. Jag har alltid sagt "äppel", också "ett äppel". Men det lär ska vara fel. Det ska heta "ett äpple"? Men heter det då " flera äpplen" eller "flera äppel"?

Författeri

Min arma moder ha varit på beök hos mig. Jag insåg att jag har hemlängtan, och funderar på att fly landet nästa helg (alltså plattlandet. Ehheeh. Jag vet, lame). Men hur det ska gå till vet jag inte ännu. Vi har så mycket skola, hela tiden, och jag känner mig som en sån slacker. Idag (söndag) är jag inte i skolan, och jag har dåligt samvete. Jag lät bli att gå till skolan just pga att jag hade besök, och det kändes helt töntigt att lämna mamma ensam hos mig tills hon skulle åka. Vad är det då för vits att alls komma hit?

Från elfenben till knäckebröd: Har du någonsin tänkt på hur mycket text du producerar? Idag fattade jag hur mycket jag skriver, egentligen. Det har blivit mer på datorn och mindre för hand, men mängden bara ökar. Jag bloggar nästan varje dag (med mycket fusk, men dock) och jag skriver en hel del text i skolan, för att inte tala om allt facebookande, textmeddelanden, e-mail, t.o.m. sångtexter som jag författar för fulla muggar för tillfället. Man skulle ju tro att alla ha blivit enormt bättre på att skrivandets ädla konst, men jag känner mig inte speciellt fantastisk på att producera text. Allra minst idag, när jag ska skriva en artikel som handlar om vårt projekt. Jag blir alldeles tokig på att försöka hålla mig kort, till sak, intresseväckande, personlig och samtidigt informativ... Det är en omöjlig uppgift. När jag läser det jag skrivit såhär långt låter det inte precis så coolt som det kändes i mitt huvud medan jag skrev.

Förutom min artikel, borde jag hinna läsa på repliker och göra en rollanalys. Alltså utöver artikeln. DEN MYCKET TIDSKRÄVANDE ARTIKELN. Jag känner mig lite stressad. Tur att det är kördags imorgon. Så får jag en andningspaus.

Jag hörde en fågel kvittra idag. Snart är våren här.

REBELL ( och pacifist)

Det känns som om jag är utmattad efter ett par veckors itkupotkuraivaren. Åtminstone har jag varit lite obalanserad.
Fast nu har det gått två dagar, under vilka jag fått en ny synvinkel på alltihop. Jag börjar förstå riktningar, men vågar också vara lite aggressivare för att få min röst hörd. Ibland går jag kanske lite väl hårt fram ("nu ska vi inte vara negativa här" fick jag som svar idag. Hups. Men åtminstone är det bättre åt det här hållet, än att jag inte fattar nånting alls). Jag känner mig inte obetydlig längre. Och det är väl det viktigaste.

Jag visste inte att jag sett denna film tidigare. Men när jag såg scenen ovan, fick jag deja vu. Stark scen som etsar sig fast på näthinnan.

Var inspirerad när jag kom hem från skolan, och kunde inte bara gå och lägga mig, utan började titta på filmen "Gandhi" och skrev ner ett av talen den lille pacifisten håller i filmen. Det är som om jag på något sätt missat Gandhis storhet. Allt revolutionärt och coolt måste ha hänt innan jag föddes. Nu är allt bar en och samma massa som är ganska trist. Så då får jag väl helt enkelt skapa mig mina egna små rebelliska inslag i min trista vardag, genom att vara negativ. Jag som alltid trodde att jag var en pacifist... Fast i och för sig var ju Gandhi både pacifist och rebell, så då kanske det ena inte utesluter det andra?

Jag är så trött och borde så ha gått och lagt mig för en timme sen. Suck.

Medicinsk undersökning!

Jag har varit och körat och nästan lärt mig mina stämmor! Det är så underbart att ha någonting utanför skolan för en gångs skull, där man bara får koppla bort allt det andra. Och så får jag den där härliga skribafiilisen ibland, när vi sjunger psalmer eller något som annars bara påminner om en skribasång. Jag fylls av en avslappnad känsla efteråt, som om jag andats lugnt och yoga-aktigt i ett par timmar. Det är jättekonstigt, för egentligen kippar man ju efter luft hela tiden när man körar (alltså är "köra" som i "sjunga i kör" ett riktigt ord? Eller har jag bara hittat på det?). Det allra bästa är ändå att jag kan hålla på med musik utan att känna den där jäkla pressen som alltid infinner sig vid musikaliska tillfällen. Och nu, som bortblåst. Det är bara för bra för att vara sant!

Egentligen borde jag gå och lägga mig, men jag har ett litet besvär. Min högra tumme har av någon anledning svällt upp i dubbel storlek och jag kan inte för allt i världen komma på vad orsaken skulle vara. Jag menar, det finns väl inte getingar i  luften i februari? Plötsligt bara "plof"så svällde den upp. Det började med att det knep till alldeles vid nagelbandet, och i nästa sekund har jag dubbelt mycket tumme på ena handen. Mystiskt.

Nu ska jag lyssna på Real Group och låta mig inspireras av stämsång!

ps. lyckades jag med mitt positiva inlägg?

pps. fast räknas det som positivt om man berättar om en svullen tumme? Är det bara ältande? Eller gör jag det i en tillräckligt positiv anda? Hmmmmhmmm.

Optimisten skriver nästa gång, okej?

suck.

Under veckan försökte jag flera gånger skriva ett vettigt blogginlägg. Det närmaste försöket blev ett opublicerat (dvs. censurerat...) inlägg där jag förklarar mitt hat gentemot en massa grejer.
Det har varit en väldigt påfrestande period och ingenting har riktigt gått som jag hade tänkt mig, vilket har gjort mig väldigt frustrerad.

Nu är det veckoslut och jag känner mig en gnutta pånyttfödd. Jag har haft filmkväll med en kompis, sett en teaterpjäs, hunnit göra lite skolgrejer och även fått några bakslag som nästan fått mig att skriva fler ointressanta ältningsinlägg. Men jag höll mig.

Idag tänkte jag bara slappa. Vara inomhus (eftersom vädret inte tillåter några längre uteaktiviteter), se på Alias (alltså Gud jag bara älskar den serien, och jag ångrar så hårt att jag inte köpte fler säsonger när de ännu såldes), spela mina töntiga onlinespel som jag blivit hooked on pga av vårt projekt.
Jeejee, superintressant.

Jag spelar spel

Nu är det dags att slå på optimistmode.

Tribute to a boat

Jag har haft det mest lyckade veckoslutet någonsin. Ett såndärnt veckoslut som man sällan upplever, utan bara eftersträvar (haha jag stavade först: efterstärvar, men det skulle också passa).
Jag var hemma fredag kväll, var på en otrolig fest på lördagen som verkligen var en av de roligaste någonsin. Ska man ha en bra fest ska man ha den på en båt! Att duktigt jobbat kära värdinnor, och grattis än en gång! Söndagen fick jag mycket gjort och idag har jag varit på en lyckad arbetsintervju. Inte för att skryta, men jag tror att jobbet är mitt (like stealing candy from a kid!).

Lite stärv får jag ändå stå ut med här på slutet. Lyckades missa tåget till Vasa med minsta möjliga marginal, så nu får jag snällt lov att sitta två timmar på Helsingfors järnvägstation och vänta på nästa. Tur att jag har datorn med, så kan jag leka att jag gör någonting viktigt.

Nåväl. Missar ju ändå skoldagen, så lika bra att göra det med bravur.

På rälsen

Jag brukar vara ganska bra på att uttrycka mitt (inte bara oskyldiga ogillande, utan rena och skära) hat mot en massa olika saker. Har ett visst behov att vara lite aggressiv då och då. Ett av mina hatobjekt är Statens Järnvägar, Valtion Rautatiet, allas vårt kära VR.

För inte så länge sedan, på min hemresa från Sverige, tvingades åka en fruktansvärd resa med ovannämnda transporteringsbolag. Jag förklarade evigt krig. Men idag, idag känns det faktiskt ganska nice att åka VR. Det är en skön stämning här på sena pendolinot mellan Seinäjoki och Helsingfors. Passagerarna småpratar med konduktören och det är tyst på ett skönt sätt i vagnen. Inte sådär "Gud vad jobbigt att alla är tysta, nu måste jag ju också vara det"-tyst, utan snarare "Ah äntligen en stund för mig själv"-tyst.

Mitt liv går på all slags räls

Det var ju egentligen inte min sköna stund jag skulle skriva om, utan min emotionella berg- och dalbana under hela förra veckan.

Först tyckte jag allting var sjukt bra, helt huippu. Sen blev jag superledsen över att jag kände mig onödig. Nu är jag i nåtslags mittemellantillstånd. Fast dagens danslektion var sjukt rolig, så veckan slutar ändå med ett plus i kanten. Jag känner mig ofta så himla IQ-befriad när det kommer till dans, så de gånger jag känner att jag verkligen kunnat njuta så är upplevelsen totalt maxad.
(Jag märker att jag använder mig av ett språk som jag egentligen inte använder mig av)

Vecka 2 är över. Nästa vecka kommer säkert att bli minst lika sjuk som denna. Men först ska jag njuta av inkommande partyweekend.

Hej på er.

Plösö

Jag känner mig så sjukt slö just nu. Sitter bekvämt och fruktar inför kvällsrepetitionen som börjar om 5 minuter. Känner mig som en nallebjörn som borde gå i ide. Tur att det finns kaffe!

ENERGISK!

Han ser ut som jag känner mig

Min motivationskurva har gått upp och ner som en berg- och dalbana idag. Antingen känner jag den totala hopplösheten av att inte riktigt veta någonting, eller så är jag så ivrig att jag studsar omkring vare sig det är meningen eller inte.

Just nu vill jag göra allting; sjunga, dansa, akrobatisera, springa omkring, jonglera med eld och slåss med något riktigt tufft vapen (typ slägga. Är det ett vapen?). Och då övar vi en scen där JAG SKA STÅ STILLA! Jag blir galen, det bara kryper i kroppen och blir allmänt respektlös så fort jag är ur karaktär, eftersom jag då provar ut t.ex. "nya sätt att gå på".
Ibland blir jag så trött på mig själv.

Är hela tiden trött, men energin är ändå på topp. Igår hade vi en fyratimmars praktikpresentation för våra fellow colleagues på skolan. Så vi var i skolan från 9 reikä reikä till kvart i elva på kvällen. Sömn blir det inte mycket av, vilket i sin tur leder till dramatiska energisvängningar. Jag har bara två inställningar. Hyper eller Slow-motion.

Gud. Nu kan du läsa den här bloggen istället:

http://continuebackstage.ratata.fi/

Spelet har börjat

Vi gjorde det. Skrev ett manus på fyra dagar. Gjorde en inledande koreografi. Jag är supertrött, det blev långa kvällar. Och tidiga morgnar. Nu är det över.

Över? Vad är det jag säger?

"The game has just begun"

Turbomode

Gissa om vi inte både ha haft dans och akrobatik idag? Men det har varit otroligt roligt, nu känns det som om jag lever igen åtminstone (allra minst i mina magmuskler). Dessutom har min underbara, kreativa klass varit riktigt disciplinerade idag och suttit och snackat igenom manus, helt utan övervakning (inte för att vi behöver sådant, men i alla fall).

Dagen är ju ändå inte slut. Ska strax tillbaka till skolan och få rolldomen, och sen blir det manusskrivarkväll. Kommer att bli riktigt mysigt.

Hur vi jobbar

Jag märker att jag är tillbaka i skolan eftersom jag
a) redan är lätt uppstressad
b) är jävligt taggad
c) sitter och skriver inlägg mitt i natten

På en dag har vi hunnit sätta upp ramarna för en musikal, börjat skriva manus (vilket nog är färdig i slutet av veckan), fått se scenografin, sjungit och funderat på om en paket- eller lastbil är ett smartare alternativ under vår turné. Och så har vi haft lite akrobatik såklart. Min bästa vän träningsvärken är tillbaka!

Jag är så himla otålig på att få se var allt detta slutar, samtidigt som detta är mitt favoritskede av processen. Just nu är allting möjligt, och det känns som att varje idé ger oss hundra nya. Det finns ingen oro över att spåra ur, för med denna arbetsgrupp vet jag att bitarna sist och slutligen hamnar på rätt plats. Nu är det bara att njuta av att få vara del av en kreativ process.