onsdag 29 augusti 2012

Mobbning

Har fått besked om att mitt slutarbete kommer att vara ett samarbete med en teater och föreningen jag ska göra slutarbete hos. Jag är i sjunde himlen, det är bättre än jag någonsin vågat hoppas. Även om jag själv känner mig superglad för att allting hittills gått så smidigt, så har jag en smått nervös känsla i mig. Mitt tema är nämligen klart, jag ska göra en föreställning om mobbning.

Klup.

För detta ämne är ju så stort, samtidigt som det är ett ämne som tjatats ut i massvis med skolföreställningar. Alla vill vara med och stoppa mobbningen, men om det verkligen ger resultat är svårt att avgöra. Hur ska jag närma mig detta ämne? För mig gäller det nu att göra mitt bästa, för att kunna hjälpa de barn, de unga, de vuxna som blir mobbade. På något sätt. Om det går.

Och vem ska jag rikta mig mot? Den som blir mobbad? Som ett försök att säga, det finns hjälp, det finns andra människor som inte gör dig illa, det finns människor som älskar dig. Eller ska jag rikta mig till mobbaren? Du vet att det du gör är fel? Varför gör du det? Du har ett alternativ!

ÅÅÅÅÅHHHHHH DET KÄNNS SÅ SVÅRT!

Jag vet att jag inte behöver rädda världen, jag behöver inte ens rädda svenskfinland. Men jag vill göra någonting som kan rädda någon.

Det jag behöver i det här skedet är material. Bilder, musik, dikter, filmer, berättelser. Vad som helst som kan få mig att förstå, någonting åtminstone. Erfarenheter?

Om det finns någon som vågar dela med sig av sina erfarenheter, får man mer än gärna lämna en kommentar till detta inlägg. Eller om det finns någon bild jag kan inspireras av, eller film eller bok eller någon låt eller vad som helst!

Och så hoppas vi att dessa kommentarer en dag blir en liten föreställning.

KLUP!
(och tack)

onsdag 22 augusti 2012

Fejk

Nu är det lite senare på kvällen och då börjar jag ju tänka alldeles för mycket. Egentligen borde jag ha "ajatuslakko" eftersom mitt tänkande inte ger några positiva resultat. För resten av världen, om jag nu ska vara lätt generell, så gäller oftast att man kommer till bättre slutsatser om man tänker lite innan man gör, men för mig funkar det inte så. Jag börjar fundera över någonting (bloggen hette ju Fli Funderar förr, och det var inte bara en trevlig allitteration, det var faktiskt en egenskap jag hade som på något sätt utgjorde grunden för mitt bloggande). Nej oj vänta, parentesen slut men inte meningen. Alltså, beskrivning av min tankeprocess:

1) Jag börjar tänka på någonting
2) Börjar fokusera på en distinkt punkt av tanken
3) Hittar positiva och negativa egenskaper som punkten har
4) Förstorar de negativa aspekterna upphöjt i 100 och ser dem som ett hinder
5) Glömmer bort de positiva aspekterna
6) Blir en aning deprimerad över hur mitt liv är fyllt av så många negativa aspekter och att "allting bara är skit"
7) Ger upp tanken och känner att situationen är hopplös. Ifall tanken dyker upp igen är jag lätt traumatiserad av den tidigare tankeprocessen. Pessimist javisst!

Det jag funderar över just nu är varför det alltid känns som om man inte passar in. När jag till exempel bläddrar igenom bloggar blir jag både förvånad över hur samma saker folk skriver om, det finns kanske fyra olika teman att välja bland, typ "lifestyle", "jag ska förnya mitt sinne och min själ" (vilket nästan är lifestyle det med), "nördblogg" (när man bloggar om en enda grej som t.ex. fotografering, politik, filmer, böcker, spel... Utstrålar ofta nördighet) och så de "allmänna" bloggarna i stil med "Hejjssan hoppsan, jag är en sprallig 21-årig tjej som kommer från Ekenäs/Vasa/Helsingfors och i den här bloggen berättar jag om mitt liv. Jag älskar havet och sommar och mina vänner <3 p="p">
Så ja. Jag vet ju vilken kategori denna blogg tillhör (fast det skulle vara tufft att få höra nördkategorin, bara skriva om choklad eller något. Synd att jag inte är så entusiastisk över någonting). Och fast man kan placera sig i massan, så kan jag inte låta bli att tänka "Men varför känns det som om man inte passar in?". Och nej jag behöver inte passa in "vara likadan", men varför försvinner inte den här känslan av att vara annorlunda och malplacerad? Är det någonting alla upplever (svar: Ja)? Men varför verkar det som att ingen annan känner så? Varför får man bara vara annorlunda på "rätt sätt" (Hipster, jag har min egen stil). Är alla fejk? Jag hatar känslan av att inte höra till ett sammanhang. Jag vill tillhöra ett sammanhang, vara en del avnågonting större.

Jag vill helt enkelt inte representera mig själv.

Röda tråden har nog slagit knop på sig själv. Måste väl gå med i en sekt.

Hej då, ska googla lediga platser i sekter nu.

måndag 20 augusti 2012

Den sista veckan

Hade hoppats på en lugn och skön semestervecka, nu när jobbet är slut. Fel hade jag. Slutarbetesmöten, möten och ännu mera möten. Egentligen tycker jag väl om att ha en orsak till att dra iväg mig hemifrån så att jag inte bara sitter still och får fnatt, men samtidigt hade det varit lite skönt att ha en helt lugn vecka innan skolan börjar.

Dessutom är det konstens natt på torsdag, som jag verkligen ser fram emot! Ska ut och bygga dominospel, för att sedan se allt dratta ihop på torsdagskvällen. Hur kul som helst!

Och dominokex är också kul. Och gott.





tisdag 14 augusti 2012

Work in progress

Är tillbaka i huvudstadsregionen, men bara för en liten stund. Har haft möte med min kommande slutarbetsplats, och äntligen fått något konkret att se fram emot i höst. Kommer verkligen att vara en stor omvälvning, från att ha jobbat i turistmekkat Mariehamn inom restaurangbranschen, till att återgå till kulturyrket, som kreativ skapare och pedagog.

Uff, nu lät jag onödigt vuxen och torr. Ursäkta mig.

Denna kväll kommer jag att spendera på tåg och färja, färdmedlen som man kunde tro att jag aldrig kan få nog av med tanke på hur mycket jag utnyttjar deras verksamhet, så lika bra att jag håller mig kort.

Adjö.