Du befinner dig på något slags socialt evenemang; en fest, en mottagning, en allmän tillställning, etc. Största delen av tillställningen går åt till mingel och diskussioner, och du stortrivs. Du pratar om allt med alla och tiden bara rusar iväg. Men i något skede under kvällens lopp får du panik. "Hjälp. Hur länge ska jag kunna hålla skenet uppe? Hur länge ska jag lyckas lura de andra att jag är social och rolig att umgås med? När kommer de att komma på mig?". Du känner dig helt enkelt som en bedragare.
Det här är inte så ovanligt som man kanske kan tro och fenomenet kallas "impostor syndrome" (ungefär "bedragarsyndromet" på svenska). Vid skrivande stund finns det inte någon wikipediasida om impostor (eller imposter) syndrome på svenska, och därför tänker jag härmed ge er liten presentation om fenomenet.
Imposter syndrome är någonting som framför allt högpresterande, ambitiösa kvinnor lider av. De kan ha uppnått höga positioner i sin karriär, men känner ändå att de inte är värdiga posten. Det är av ren slump eller av misstag som de kommit så långt som de gjort i sina yrkesliv. En person som lider av syndromet är rädd för att hennes chef eller att hennes kolleger en dag ska upptäcka att hon inte alls är den hon uppgett sig för att vara, och att hon inte egenligen innehar de kvalifikationer som jobbet kräver.
Orsaken till att det just är kvinnor som oftast lider av syndromet baserar sig på sociala faktorer. Kvinnor upplever oftare att framgång är resultat av gruppdynamiska processer, där samarbete är viktigare än individuella prestationer. Antagligen har detta en koppling till uppväxttiden och sättet kvinnor uppfostras på. Män har däremot inte lika ofta svårt med att ta för sig och ge sig själva en klapp på axeln i situationer där de uppnått individuell framgång. Dessutom tror jag att syndromet har någonting med självbilden och självförtroendet att göra.
Tidigare(?) pratade man alltid om glastaket som kvinnorna inte kan ta sig förbi. Jag undrar om inte glastaket och imposter syndrome kan ha något samband sinsemellan? Kan impostor syndrome bli ett glastak för kvinnan som en dag upplever att hon har på något mirakulöst sätt tagit sig till en position utan att vara tillräcklig? Hon upplever att hon inte kan begära mer karriärmässigt, för hon har ju egentligen bara fuskat till sig sin framgång. Om hon nu skulle försöka ta bedrägeriet ännu längre, ökar inte risken att åka dit i så fall? Impostor syndrome skapar ett glastak som, hur förvridet det än må låta, kvinnan själv ligger bakom.
Det finns säkert massvis med forskning kring ämnet, allra minst på universitet där man studerar kvinnovetenskaper eller genusforskning, men jag hörde syndromet uttalas för första gången för ungefär en månad sedan, och för några dagar sedan beslöt jag mig föra att ta reda på mer om fenomenet. För även om det är så att jag hörde om syndromet för första gången för bara några veckor sedan, så har jag nog plågats av syndromet länge. Nu när jag fått reda på att imposter syndrome är frekvent förekommande hos abitiösa och högpresterande kvinnor kan jag slappna av en aning. Jag är kanske inte så hopplöst osocial som jag tror? För mig framkommer syndromet nämligen främst i sociala sammanhang, men jag kan ändå definitivt känna mig träffad: jag är inte nöjd med att vara medelmåttig, jag vill hängivet göra det bästa jag kan och ser mig själv ofta som ganska bristfällig. Här behövs det verkligen affirmation på att det inte är slumpen som är orsaken till lyckad social tillvaro!
Så om du är som jag och hör till en av de 70% av människorna som någon gång lidit av impostor syndrome, försök att se det så här istället: Du är ambitiös, du är framåtsträvande och du har förmodligen åstadkommit mycket mer än du föreställer dig! Ta för dig av egoboosten, sug på karamellen en stund, och fortsätt sedan färden mot dina drömmar. Låt inte ett bedragande syndrom lura dig.
