Tack och lov att 2015 är över!

Ett varningens ord redan nu. Jag är inne i en icke-textuell period, vilket betyder att jag känner att allting jag skriver är en aning pretantiöst och forcerat, men jag kände för att uppdatera bloggen ändå, en sista gång medan vi fortfarande befinner oss i år 2015. Av någon konstig anledning blir man rätt så tradig och sentimental så här års, traditioner, minnen, tiden som flytt... Allting koncentreras och lyfts fram under denna tid, dels för att man har tid att fundera över sitt liv och dels för att det snart är dags att inviga ett nytt år, förhoppningsvis från rent bord. Det är en rätt äcklig känsla tycker jag, jag vill hellre leva i hemtrevlig vardag, där en en långsam men naturlig och konstant förändring sker. När man ser tillbaka på det som varit ska man bli förvånad, inte besviken över drömmar som inte blev uppfyllda eller förnöjd över det som gått enligt planen. Inte borde väl livet styras av aktiva beslut, utan av omständigheter och händelser och vart de lett en?

Förra året hände det väldigt mycket just kring jul och kring årsskiftet. Saker som påverkade hela det kommande, ja det nu gångna året 2015, främst på ett inte så angenämnt sätt. Jag är en sån där person som skriver dagbok på många olika platformer. En av mina "analoga" dagböcker, den svarta boken med skinnpärmar, kom att bli min depressionsdagbok, utan att jag på något sätt bestämde det på förhand. Det bara råkade sig att den här boken blev svart i dubbel bemärkelse (eller tja, jag skrev mycket dagbok detta år och största delen av året har jag varit deprimerad, så det är inte så konstigt egentligen). Den är också ett tecken på att det liv jag lever inte riktigt fungerar för mig. Och om någonting så har jag verkligen avskytt år 2015! Inte hela tiden, sommaren var riktigt bra på många sätt, men både våren och hösten har varit väldigt tunga för mig. Jag går omkring och undrar om jag faktiskt är på rätt ställe. Om det finns någonting jag kan göra för att finna sinnesfrid. Eller om det jag borde göra är att acceptera att mitt mörker är en sida i mig själv jag aldrig kommer att bli av med. Acceptera att det här mörkret tvingar mig att leva mig på ett sätt som jag inte precis drömmer om och som jag tidigare fördömt och försökt undvika till varje pris. En ensam livsstil. Ett avskilt liv.

Dagbok anno 2016?

 Men det finns trots allt en dragning i mig som kräver isolation, som kräver lugn och ensamhet, som kräver innerlighet och godhet, hög moral och starka värderingar som jag vill leva upp till. Dygder kunde man kanske kunna kalla vissa av dessa dragningar - eller ideal? -  dygder som jag helt enkelt inte kan låta bli att leva enligt. Dessa "dygder" rimmar ofta illa i dagens värld, och det är det här som gör mig så sjukligt olycklig. Jag försöker verkligen inte vara något helgon, verkligen inte, men en värld som värderar pengar, makt och effektivitet framför godhet, medmänsklighet och hälsa gör mig så rädd. Så rädd och fylld av ångest. Jag vill och kan inte bidra med någonting i den världen. Jag vill inte armbåga mig fram, jag vill bidra i en gemenskap, dra mitt strå till stacken, inte köra mitt individuella framgångsrace.

Så här mot slutet av året har jag försökt lära mig acceptera sidor i mig själv jag inte velat se tidigare. Och jag tror jag kommit till ro med vissa saker och det känns skönt om än också lite sorgligt och melankoliskt. Ibland måste man släppa vissa drömmar, sluta streta mot strömmen och istället hitta nya riktingar. Godkänna att man är känslig, eller kan upplevas fånig, men man måste få leva och tänka och andas så som känns rätt. Inte enligt förväntningar eller allmänna principer.

Jag har lärt mig att jag är en outsider. En outsider som har lätt att närma sig människor, men som sällan känner närhet. Utåt är jag solen, men inombords är jag besatt av mörker. Jag formas av min omgivning, men jag anpassar mig inte enligt den. Jag vill vara mitt ärliga jag. Jag vill vandra. Från ställe till ställe, från människa till människa. Men inte lämna spår efter mig.

Hej bloggen

Vi har hängt tillsammans ett bra tag nu. Vi är ganska ensamma i vårt förhållande, men det tycker jag att är rätt skönt. Jag får ha dig för mig själv och det känns tryggt att också dela med mig av de delar av mitt liv som är sanna men inte så läsarfriande alla gånger. Trots att vi då och då tar paus har vi alltid hittat tillbaka till varandra och upptäckt nya sidor av vårt förhållande. Du har funnits där för mig i vått och torrt även om du inte är någon större hejare på att ge tröst och uppmuntran. Trots det har jag alltid kunnat lita på dig. Du har alltid funnits där. Mer eller mindre i bakgrunden.

Jag måste erkänna att du inte är den ende i mitt liv. Ibland går jag till andra, när jag inte orkar vara så utåt som du kräver av mig. När jag inte kan blotta mig själv på det sättet som fodras i ett förhållande med dig. Du tvingas stå ut min återhållsamma blyghet, min introvers som allt framträdande för var dag som går. Ibland är den så stark att jag inte alls kan vara i ditt sällskap. De dagar ser jag på dig som en förrädare. Någon jag trodde jag kunde lita på men som avslöjar mina hemligheter för vem som helst. Du tycker förstås att jag är orättvis. Ärligt talat så håller jag med dig. Jag är orättvis. Jag visste ju hela tiden vilka premisser vårt förhållande bygger på. Det jag berättar för dig gör jag egentligen för att få ut orden, för att få min talan hörd. Du är min röst utåt, mitt talrör och min budbärare. Du förkunnar mina ord, och det är jag tacksam för eftersom min egen röst allt oftare förblir ohörd. Du kan inte hjälpa att jag ibland vill tala med dig utan att du ska dela vidare det jag berättar.

Ibland avundas jag det andra har. Deras öppenhet med hela världen, deras genomslagskraft, vilka möjligheter som öppnats för dem tack vare ett strålande, ärligt och öppet samarbete. De som vågar visa sina ansikten och underteckna det de står för. Jag gömmer mig hellre. Ibland får jag en sån innerlig lust att bara kasta av mig masken, låta fasaden rämna och stå där, naken och sårbar inför allesammans och ropa "här har ni mig! Det här är jag!". Men varje sådan gång har följts av lättnaden av att jag lät bli. Att jag fortfarande är skyddad. Att jag inte gjort mig sårbar.

Det jag uppskattar mest i vårt förbund är att vi tillsammans skapat histora. Visserligen är det ingen häpnande eller uppseendeväckande historia, men en historia ändå. Det allra första inlägget, rubricerat "Nu börjar det...", är daterat den 1 februari 2008. Snart firar vi åtta år tillsammans! Vilken bedrift! Föreställ dig allt som jag delat med mig av sedan den dagen. I utskriven form täcker innehållet förmodligen hundratals sidor text. Jag får lust att räkna, så där som man räknade repliker som barn, "fast man inte ska". Tänk om du var en bok istället för en blogg? Vilket skulle vara ditt överhängande tema? Vilken genre skulle du ingå i? Vem skulle köpa (och överhuvudtaget läsa) en sådan bok?

Visst är det ett spännande tankeexperiment, men i slutändan spelar allt det där inte så stor roll. Det som räknas är att jag har ett ställe att komma till när jag behöver skriva om saker som jag funderat på, grubblat över eller har en åsikt om. Att få säga det där jag egentligen vill säga, men som det sällan finns plats för i världen där du har större nytta av förmågan att kallprata i plattityder eller av att kunna hävda dig själv. Det är inget fel med dessa egenskaper, förutom att jag saknar färdigheter i dessa. Därför är det skönt att du finns. Visst får du ta del av en hel del flum och fånigheter, men jag behöver aldrig vänta på rätt tillfälle ifall det jag har att säga går inunder en djupsinnigare kategorisering. Vad skönt att få vara precis så innerlig som man känner sig. Att kunna koncentrera sig på en tanke i taget.

En tråkmåns dagboksanteckningar, en filosofisk filurs tankar, en världsbetraktares iakttagelser, en människas vardag. Allt detta går att hitta bland dessa inlägg som skrivits under årens gång. En dag kanske det blir en självbiografi, eller stoff för en roman, eller en pjäs. Eller ingenting av ovannämda. Oavsett så kommer vårt förhållande att vara framutöver. Och det ser jag framemot.

Ytflyt

För några år sedan köpte några vänner till mig en krittavla åt mig i födelsedagspresent. En sån där svart krittavla som andas gammalmodighet och snirklig skrivstil. Jag har inte haft så stor användning av tavlan, men här för några nätter sedan när jag inte kunde sova beslöt jag mig att skriva någonting meningsfullt på den. Det som tidigare stått på tavlan, men som jag inte kommit mig åt att sudda ut förrän för ungefär en vecka sen, var namnteckningar av dem som varit på glöggfest hos mig i december. Ja, alltså FÖR ETT ÅR SEDAN. Så det var dags att fylla tavlan med någonting riktigt fyndigt, tänkte jag där i min säng klockan tre natten mellan söndag och måndag då jag säkerligen befann mig i ett - vad jag själv upplevde - riktigt klarsynt tillstånd.

Ordet jag skrev på tavlan var "ytflyt" och så lade jag också till en liten bild på en flytväst under ordet. Som sagt, fyndigt som bara den! Men visst fanns det lite tanke bakom ordet. Under dessa vakna timmar hade en idé utvecklats i huvudet på mig som gjorde mig både ivrig och hoppfull. Efter hela den här hösten som på något sätt inte känts verklig kom jag plötsligt mitt i natten till den insikten att det inte är någon vits att ta på sig alla världens hemskheter eftersom det bara gör en passiv och mer uppgiven. Dessutom kände jag att jag verkligen varit så långt ner på botten man bara kan, och då finns det ingenting som kan göra situationen värre. Det finns liksom inget kvar att förlora. Alltså möjligheten att ta risker för mig. Tänja på mina handlingsmönster. Utmana mig själv och hitta nya miljöer eller intressen. Det viktiga är att handla. Agera. Göra. Inte tänka för mycket. Inte grubbla för mycket. Bara vara aktiv. Nyfiken och öppen. Om jag gör någonting som någon annan uppfattar att är konstigt. Tja, har jag inte betett mig konstigt tidigare kanske? Vad spelar det för roll om andra uppfattar mig som korkad, naiv, pladdrig eller ointressant? Det är bara mig själv jag behöver stå till svars för. Och fy fan vad jag kan tycka att jag är smart, jag som till och med kläcker idéer mitt i natten i ett underbart halvhallucinerande tillstånd!

Ibland blir jag osäker på mitt eget beteende eftersom jag upplever mig som barnslig eller osjälvständig. Men då har jag oftast glömt att jag för länge sen lovade mig själv att alltid försöka se världen ur barnperspektivet, helt enkelt för att jag tror att det finns en enorm potential i barn och dersa sätt att erfara världen. Visst inser jag att jag också måste förstå att jag inte är ett barn och att jag har ansvar för mitt eget beteende, men kanske är det så att då jag valt att raffinera eller behålla en del barnegenskaper i mig, så lämnar jag inte heller plats åt de vuxna egenskaper jag upplever att jag inte besitter. Men bland dessa vuxenegenskaper jag inte riktigt kan klä mig i är den här övertygelsen om ens egen identitet. Att man "funnit" sig själv och att man "vet" vem man är. Barn har inte den här övertygelsen och de letar sig fram genom att experimentera, leka, utmana, testa... Men de vuxna (och ja, också äldre barn), de har slutat experimentera, deras identitetsspektrum har krympt och de glömmer att indentitet bara är något som skapats under lekens (eller livets om man hellre vill kalla det så) gång. Om man nu accepterar lekens regler. Det finns ju vissa som skeptiskt ifrågasätter denna lek med fastslagna roller eftersom de egentligen bara är ett sätt att få saker och ting att flyta på. För att upprätthålla ett ytflyt. Däremot kan den här känslan av att inte riktigt vilja gå med i detta ytflyt och ta på sig en roll också göra en människa väldigt olycklig och bortkommen, vilket tar mig tillbaka till idén som utvecklades klockan tre natten mellan söndag och måndag. Vad om man bara skulle ta och strunta i att det inte är sant det man håller på med och bara tillåter sig själv att leka? Man kan ju spela lite teater för skojs skull, trots att man är medveten om att det är på låtsas. Varför se lekandet som någonting negativt? För att det inte är på riktigt? Skärpning Fli, du om någon vet hur betydelsefullt lek är, hur äkta det kan kännas fast det inte är på riktigt.

Det står fortfarande "ytflyt" skrivet med stora gula bokstäver på min krittavla. För ytflyt är det samma som att kasta sig in i leken. Att gå med på att ta på sig en roll. Och det roliga är att man själv har ansvaret för att göra sitt eget rollarbete. Så vem vet vad man förvandlar sig till?  Här är världens chans att göra livet magiskt!

Mera av Ann Heberlain

Det känns en aning tvetydigt att känna igen sig i hennes texter, men jag skrattade högt åt följande utdrag. Hon lyckades lyfta fram ett beteende som jag kan relatera till trots att jag inte ens fattat att jag ägnat mig åt dylika flykter hela mitt liv:

"När jag var liten flicka var jag väldigt blyg. Jag är fortfarande väldigt blyg men jag har lärt mig att dölja min blyghet. Det finns vissa knep. Man kan till exempel ställa sig på en scen eller man kan gå in i en studio eller man kan resa sig upp och hålla tal. Då märker ingen att man är blygö Sedan gäller det bara att undvika småpratet efteråt, snabbt springa ut genom någon bakdörr eller så." -Ann Heberlain

Istället för att gå på kalas

Jag önskar ibland hemska saker. Sådant som man inte får önska eftersom det både är en väldigt egoistisk önskan och dessutom orsakar andra lidande. Men när mitt huvud går på spinn och jag inte kan uttrycka mig genom ord då orden är alldeles för små och det jag vill berätta alldeles för ohanterligt önskar jag att jag fick hjälp utan att behöva be om det. Utan att behöva verbalisera det som händer inom mig. Hur skulle det gå till? Jag vet inte ens själv vad som händer och när jag försöker förklara det för någon annan känns det så - ...futtigt. Det jag beskriver låter inte rätt, inte sant. Det jag kan återge är bara antydningar av det jag upplever, eftersom orden som använts i århundraden för att beskriva lidande, maktlöshet, sorg och ångest tappar sin mening när jag försöker dela med mig. Jag kan inte dela med mig. Det blir fel. Det känns fel. Och jag tror orsaken till det är att jag upplever att det är fel. För mig. Att jag är fel.

Jag tänker att jag borde gå ut. Träffa mera människor. Prata och diskutera. Bli dragen tillbaka till jordens yta. Men varje gång jag tar mig ut återvänder jag och känner att jag mår dåligt. Att jag inte kan ta till mig så mycket av världen på en gång och att jag inte passar in. Om det är en bra dag lever jag för stunden och känner inget obehag, ingen vånda. Men när jag återvänt hem och stängt dörren bakom mig kryper myrorna fram. Myror som inte bara kryper i mitt huvud, utan genom hela min kropp och gör mig rastlös och utom kontroll. Då är det redan för sent. Om jag gråter är det ingen som ser. Om jag ligger i fosterställning är det ingen som vet. Om jag undviker alla speglar eftersom jag inte vill se mig själv, om jag river mitt hår, om jag hulkar och jämrar mig, om jag försöker vädra bort obehaget och höstmörkret och bananflugorna som fyller mitt hem med sitt dystra svävande. Det finns ingen annan som vet. Som ser. Som kan räcka mig handen och ta mig över tröskeln.

Oroa dig inte. Jag kan ta mig vidare efter tröskeln. Det är bara det första steget som är så svårt att ta, som jag behöver en hjälpande hand till. Sedan kan jag gå själv. Du behöver inte ta ansvar för mig men putta mig gärna i rätt riktning. Momentum sköter resten, tills jag kan gå vidare på egna ben.

Men än så länge har jag inte kommit fram till var den hjälpande handen är och vilken tröskel det är jag ska över. Det handlar inte om att jag inte har människor som stöttar mig i min omgivning, det handlar om att jag själv är så förvirrad att inte kan se klart. Var jag kan få hjälp. Vilket som är mitt nästa steg. Hur jag ska gå till väga. Och så länge jag är förvirrad så är jag också hjälplös. Ett stumt offer som inte kommer någon vart, hur hon än försöker. Min värsta mardröm har på så vis blivit sann och lockar fram panikkänslan som suttit och väntat på att jag sänker gardet.

Då, när mardrömmen blir verklighet, önskar jag mig. Att jag skulle bli galen. Mitt på ljusan dan. Mitt bland folk. Bara släppa allting. Bara visa hur det är. Hur det känns. Att det är så stort på insidan, fast det knappt syns utanpå. Riva och klösas och förstöra, på samma sätt som det rivs, klöses och förstörs inom mig. Att någon skulle se och begripa. Hon behöver hjälp. Kan någon inte hjälpa henne?

Det känns förfärligt att skriva de orden. Erkänna. Hjälp. Det är vad jag behöver. Från någon annan än mig själv. Jag är inte en speciellt bra person att umgås med när jag mår dåligt. Och jag tvingas umgås med mig själv konstant. Jag gör inte saken bättre, tvärtom, jag mår bara sämre och sämre av att vara i mitt sällskap.

Jag är fångad i en bur. Ensamheten är min trygghet, men också min värsta fiende. Sällskap är vad jag behöver, men inte är förmögen till. Det bultar hela tiden vid vänstra tinningen. Jag tror det är där jag är bojad. Jag är fånge i mig själv.

Höstmörka ångestcirklar

Jag har dekorerat sidan av min bokhylla med cirka femton post-it-lappar. På lapparna står det olika slags peppande uppmaningar som "Skjut inte upp lyckan" och "Lita på dina förmågor". De kändes meningsfulla när jag skrev dem, det kändes meningsfullt att klistra fast dem där, lite i skymundan ifall någon kommer och hälsar på men ändå tillräckligt synliga för att jag ska kasta ett öga på dem varje dag. Jag tänkte "Nu ska det börja hända grejer, idag är början på ditt nya liv!". Fylld av hoppfullhet fäste jag dem där, med en önskan om att min tro på mig själv hänger på dessa post-it lappar, att de ska ge mig kraft att ändra på hur jag tänker, hur jag känner mig, hur jag fattar beslut.

Kafka

Lapparna har hängt där en vecka nu. Hoppfullheten har runnit av mig och istället har rådlösheten flyttat in. Vad ska jag göra nu när post-it-lapparna inte hjälper? Vad är det som jag gör fel hela tiden? Lapparna får hänga kvar trots att deras magi tröt snabbare än jag trott. Förmodligen för att magin mer sannolikt hänger på mig än på lapparna.

Jag går omkring i cirklar, hamnar alltid tillbaka på ruta ett. Läser Ann Heberlain, lugnar mig för hon verkar klok, fylls av ångest för att jag känner igen mig. Ångest för att jag kände igen mig också för tre år sedan, i en tid som jag trodde jag lyckats lämna bakom mig. Ruta ett. En förbannat hopplös ruta att hamna i ska jag säga er.

"Jag blir så rädd när jag förstår att alla andra är normala. När jag förstå att alla andra klarar av det där jag inte kan. Det är som om resten av världen talar ett språk jag inte förstår. Jag saknar något. En doft. Ett ljud. Ett särskilt ljus. Något jag känner igen. En egen värld. En värld som är min. De där världen som var min. Den där välrden jag behärskade. Där jag kunde språket och visste hur maten smakade och musiken lär och sagorna slutade. Jag vet att det landet finns någonstans men jag har glömt hur man hittar dit. Jag gick vilse. Jag tappade kartan. En främling är jag bland främlingar. Jag är så väldigt rädd. Så väldigt väldigt rädd." ur Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, av Ann Heberlain

Jag har alltid tyckt att hösten är den vackraste, men samtidigt mest melankoliska årstiden. Jag vågar inte andas när jag går ut i rädsla för att andas in all denna melankoli som genomsyrar luften. Så jag sitter inne och tittar på hösten genom mitt fönster istället och försöker ignorera faktumet att mörkret faller allt snabbare. Mörkret kommer att sluka mig, det gör det varje år, men det är ingenting jag någonsin kommer att vänja mig vid. Det här året har varit tungt. Så fruktansvärt tungt.

Flugförintaren

Jag lägger en omtumlande vecka bakom mig och fortsätter som vanligt, fast jag inte skulle. Allting är likadant fast ändå inte. Jag läste en artikel om hur man kan förbättra sitt självförtroende och nu förssker jag leva enligt den sidans lärdomar. Det var i och för sig en riktigt härligt klychig självhjälpssida, av värsta sorten, men jag tänkte att om jag nu gick ner i vikt med hjälp av internets banaliteter så ska det väl gå att få ett bättre självförtroende på samma sätt (det påstås att bantning bygger på 20% motion och 80% matvanor eller någonting sånt, men jag hävdar att 80% av arbetet är det som sker i ens eget huvud, det vill säga mentalt peppande och ihärdighet av alla former av banalitet, maten och motionen kan dela på de överblivande procenterna). Plus att jag verkligen försökt göra mitt bästa för självförtroendet IRL också, så ingen fara. Riktiga människor är informerade. Så det så, jag är inte totalt uppslukad av cyberspace.

Det jag lärde mig från den underbart sliskiga självhjälpssidan var att se på alla kritiska tankar som flugor. Får man syn på en är det bara att slå ihjäl den. Så här brutal klarar jag ändå inte av att vara, så de kritiska tankar jag nu fångar upp får nog inta skepnaden av en fluga, men istället för flugsmälla använder jag en fenomenal laserblick. Jag stirrar stint på flugan tills den POFF träffas av laserstrålen och går upp i rök. Varje gång jag visualiserar den ivägpoffade flugan kan jag inte låta bli att flina åt röken som ligger kvar efter att flugan förintats ur mina tankar. Det är nog synnerliga saker som underhåller mig, det medger jag, men poängen som vi inte ska missa är att det känns som om det fungerar. Flugorna försvinner sakta men säkert, och om de är av den där svårinfångade sorten, så tvingar jag mig att fånga in den; att formulera vilken kritisk tanke den flugan står för, innan jag förintar den. Ibland är det nämligen inte lätt att sätta i ord på vilket sätt jag är kritisk, jag vet bara att jag är det.

Ihärdighet. Pepp. Mental styrka.

Det är många tankar som fyller mitt huvud, men de kritiska, de säger jag tack och adjö till.

Fli med laserblicken, flugornas största fiende. That's me.

No mercy.

Jag skrev i mitt förra inlägg ungefär så här: "Människor reagerar som de gör för att de är människor".

Mycket diplomatiskt och framåttänkande pacifistsnack kan jag sitta och häva ur mig, men här under de senaste veckorna har jag varit så överväldigad av allt det goda mänskligheten borde, men inte för tillfället lyckas, åstadkomma, att jag inte ens insett hur jäkla grymt jag kan bete mig. Mot mig själv främst, men jag tvivlar inte på att denna grymhet också sprider sig till mina relationer. Förgiftad situation. Identitetskris kanske?

Jo, identitetskris absolut. Det känns som att det tidigare var så enkelt att veta vem jag var, eller åtminstone så gick jag inte och ifrågasatte hela min existens med jämna mellanrum.  Nu finns det liksom inte riktigt någonting kvar att grunda min identitet på. Vet ni vad viktnedgång gör med ens personlighet? Inte jag heller före det slog mig rakt i ansiktet. Vem är den där människan som ser på mig i spegeln? Det där är inte jag. Vem är jag? Varför känns min kropp annorlunda?

Alltså fatta den förändringen. Du är rent fysiskt inte samma person. Det är en märkvärdig känsla. Och den bådar oftast mycket gott med sig. Man känner sig snyggare (vilket egentligen är så synd för det bevisar bara att man fallit för vårt samhälles skönhetsideal), lättare (vilket, let's face it, man är), smidigare och lycklig över att man nått sitt mål.

Den känslan kan jag få när jag ser foton på mig själv som andra har tagit. Spegelbilden ljuger och det enda jag ser är samma version av mig själv som jag var för ett par år sedan. Och det har ocskå sin förklaring.

Jag har mer eller mindre lidit av (ska vi ta och kalla det för känsliga läsares skull) humörsvängningar under hela mitt vuxna liv. Jag erkänner, jag hanterar inte riktigt den här vuxengrejen. Sommaren jag fyllde 18 minns jag att jag plötsligt slogs av insikten att jag faktiskt blivit vuxen och att det inte fanns någon återvändo. Det var en så fruktansvärd insikt att jag stannade upp mitt i det jag höll på med (jag skopade glass åt en kund i ett kafé om jag inte minns fel) och kunde inte riktigt förstå innebörden och konsekvenserna av att inte längre vara ett barn.

Jag har dessutom vuxit upp till att bli en väldigt kritisk ung dam. I skolan lärde de att man ska observera sin omgivning, både för att ta intryck och för att granska den kritiskt. De här var ju väldigt intressant, tyckte jag, så jag observerade och granskade och kritiserade allt vad jag orkade. På senare tid har jag "kantapään kautta" lärt mig att det kan vara bra att utöva konstruktiv problemlösning, acceptans och lite "låt-gå"-tänkande för att inte bli en hopplöst bitter bisamråtta. Men kritikerradarn går nog inte längre att slå av för min del, och för mig är det lika mycket en förbannelse som en gåva.

Kritiska personer ställer höga krav. På sin omgivning och på sig själv. Det är kanske här min grymhet gör entré. Jag ställer fruktansvärt höga krav på mig själv. Eller gjorde det åtminstone tidigare. Här är ett av mina drabbade identitensskapande områden. I något skede orkade jag inte vara bäst längre, för det blev alldeles för svårt. Så jag släppte den där strävan till att bli bäst. Jag släppte min ambition, valde att misslyckas "enligt planen" istället för att låta misslyckaden träffa mig som blixtar från klar himmel. Så jag ser mig i grund och botten som en rätt ambitiös och duktig person, men jag har liksom försökt trycka undan den rollen för min egen prestationsångest skull. Så hur andra och även jag själv uppfattar mig i fråga om ambition är rätt luddigt för tillfället. Men jag har aldrig släppt tanken på att jag har potential att vara bäst och det är här det blir problem. För ärligt talat, jag kommer aldrig att vara bäst i någonting för vi är alltför många männsikor här på vår planet för att jag ska ha en chans och jag är faktiskt helt okej med den tanken. I teorin. Men i praktiken, inuti mitt huvud, finns ett desperat rop efter bekräftelse på att jag är sjukt suverän på åtminstone en sak, helst flera (okej medges, jag vill vara bäst på allt...), utan att det egentligen spelar så stor roll vad det är bara jag själv tycker det är roligt. Det är en så väldigt barnslig tanke, men den råkar nu har gjort sig bekväm i min tankekammare och vägrar avlägsna sig. Och nu när jag inte lyckas, delvis av min vana att nobba ambition, delvis på grund av min egen potetial, så går jag istället omkring och känner mig dålig och misslyckad för jämnan. Och speciellt det där med att inte ens försöka får kritikern inom mig att rasa. Sällan händer det att jag låter mina egna brister förbli okommenterade i min tankemonolog.

Så vad händer? Jag utvecklar ett uselt självförstoende med noll tillit på min egen förmåga eller min kompetens. Jag är per automatik skitdålig på allt jag gör. Därför kör kompensationsmaskineriet igång. "Var trevlig mot alla, bjud på dig själv, ansträng dig lite extra, gör en dubbelkoll, se till att du verkligen försöker ditt allra, allra, allra, allra bästa." Frusterande att inte kunna leva upp till standard eftersom hjärnan åter igen är där och kritiserar så fort jag inte uppfyller kraven. Jag blir besviken på mig själv, vresig mot andra. Bitter.

Många elaka tankar. Många krav. No mercy. Det är vad jag utsätter mig själv för. Av någon anledning. Människor reagerar som de gör för att de är människor. Ja, just så sa jag. Och ändå. Jag är människa, men känner mig alltmer sällan mänsklig. För att jag inte tillåter mig själv att vara det.

Just nu kan jag skriva om allt det här i en rätt osaklig och ironisk ton, vilket jag kanske inte egentligen föredrar, men mitt andra alternativ är att inte skriva alls. Ironin ger mig lite distans till alltihopa och jag måste verkligen få skriva ner det här och bara betrakta det från ett visst avstånd. Utan att känslan av maktlöshet håller strypgrepp om min hals. Utan att behöva känna att jag skriver för någon annan än mig själv.

Publiceras oredigerat. För en gångs skull.

Rädslan för det okända

Mångkultur är en utmaning. Då vi ser på den aktuella samhällsdebatten kan vi konstatera att diversitet uppfattas som någonting vi bör acceptera och systematisera. Vi måste assimilera de grupper som kommer utifrån genom att välkomna dem med ett "Mi casa e su casa", för att de ska bli en given del av det samhälle som vi tidigare uppfattade att tillhörde oss, den ursprungliga befolkningen. Det här är systemet vi borde följa i invandringspolitiska frågor. Men när det kommer till acceptans är situationen en annan. Det som pågår i vårt land och vid vårt lands statsgränser är följder av osäkerhet och fruktan, inte acceptans och tolerans. Människor som kommer och människor som försöker hindra dem från att komma drivs av en och samma sak - rädsla. Det är rädslan som förgiftar mötet och som får människorna att ställa sig mot varandra istället för jämsides.

Att de anländande flyktingarna tvingats lämna sina hemländer på grund av rädsla är inte svårt att förstå. Att förstå varför rädslan uppstår hos människor som bor i ett tryggt land med ett välorganiserat samhälle är däremot lite svårare. Hur kommer det sig att vi som har det så bra kan vara så trångsynta?
Globaliseringen utvecklas i snabbare takt än vad evolutionen gör. Människan kunde tidigare bygga sin världsbild och sin identitet utgående från det samhälle och den omgivning hon levde i, ett samhälle som var mycket mindre och därför lättare att hantera än vad dagens globaliserade värld är. Personen vi är skapar vi i samverkan av den närliggande omgivningen, erfarenheter, relationer och vår kulturella bakgrund. Vi gör en skillnad mellan jag och du, vi och ni och därmed även vårt och ert. Finland är landet som vi upplever att är ”vårt” och mycket av vår identitet bygger på detta faktum. Men dagens situation tillåter inte den typen av slutna samhällen. Vi måste vara beredda på att släppa in människor i nöd och eftersom landsgränserna därmed suddas ut, utmanas också vår uppfattning de gränser som utgör vår identitet. Dagens människa är tvungen att utmana sin identitet varje dag. Är det egentligen så konstigt att många reagerar med rädsla inför det nya som kliver in deras liv och som utmanar grunden de lagt för sin egen identitet?

Vi befinner oss i ett brytningsskede. Vi ser ett nytt samhälle forma sig framför våra ögon, ett samhälle vi inte ännu känner till eller har kontroll över. Vi förstår inte. Det är okej, vi behöver inte förstå allting. Det som däremot inte är okej att vår rädsla för det okända tar sig i uttryck i icke-humanitära handlingar. Att vi ställer oss i kedjeformation och förhindra människor som flyr från att komma från det som var ”deras”, och som någon nu tagit ifrån dem, till det som är ”vårt”, det är en icke-humanitär handling. Det är en rädsloaktion. Vi vill skydda oss själva, det vi anser att är vårt, vår identitet. Vi är rädda att vi förlorar oss själva ifall vi släpper in det okända.

Banksy

Det vi behöver är mera tolerans, men tolerans kan inte uppstå så länge vi är rädda. Att acceptera den nya situationen sker inte bara sådär, människor reagerar som de gör för att de är människor. Men den goda nyheten är att människor är kapabla att lära sig saker, och tolerans och acceptans är någonting vi kan lära oss. Tolerans borde vi träna oss i och öva oss på, precis som vilken annan färdighet som helst. Om vi vänjer oss vid tanken på att se positivt på det okända kan vi lyckas förhindra att rädslan styr vårt agerande. Vi ser på tolerans som en inbyggd egenskap; en fixerad, medfödd talang, men liksom andra egenskaper måste vi ständigt träna och utveckla vår tolerans för att verkligen göra den till en naturlig del av vårt sätt att tänka och handla. Så länge vi lever i tron att det bara är att slå på toleransen då den behövs kommer konflikter, rasism och främlingsfientlighet att existera. De människor som kommer att leva i det mångkulturella samhället som håller på att födas kommer framför allt att behöva lära sig vara toleranta och öppna inför det okända utan att känna att deras identitet blir utmanad. Vi kan fostra människor till att bemöta och leva i den skiftande och mångfacetterade värld som håller på att formas framför våra ögon. Vi kan utvecklas, och vi bör utvecklas i takt med samhällets förändringar.

Stigma

Min farmor kommer att flytta ut från sin lägenhet i slutet av denna månad. Därför försöker hon nu sortera bland sina grejer och göra sig av med så mycket som möjligt. Hon bad mig komma förbi och hjälpa henne med att gå igenom det som kanske är svårast att sortera ut, nämligen gamla fotografier. Min farmor har högar av fotoalbum, lådor med lösa kort, förstorade kopior och mängder av student-, konfirmations och examensporträtt, och hela förmiddagen har hon och jag gått igenom den drös av minnen som  förevigats på dessa bilder. Som tur närmade sig farmor sorteringsproblemet på ett väldigt simpelt sätt. Alla semesterbilder, bort. Alla löst liggande fotografier, i lådan som varje familjemedlem självständigt får komma och rota i och plocka på sig från, ifall vederbörande familjemedlem anser det vara värt att spara. Alla album, sparas. På det här sättet gick det ganska snabbt att gå igenom den från början rätt så skrämmande mängd dokument vi hade framför oss.

Jag önskar att det gick att göra likadant med vårt inre minne. Sådant som man vill göra sig av med skulle man bara slänga bort och det man vill spara sorterar man i album som lätt går att plocka fram när man känner för det. Sen kan det ligga minnen lite utspritt här som där som inte är riktigt lika enkla att komma åt, men rotar man en stund så finns de där tydligt framför en. Ah! Systematikerns dröm! Men så roligt ska vi förstås inte få ha det. Mitt minne är nog bara en enda rota-i-hög, omöjlig att hitta i, och överst i högen ligger alltid de bilder jag sett så många gånger att jag bara irriteras varje gång jag ser dem. De påminner mig om en tid som jag är beredd på att radera ur mitt liv, och om det verkligen hade varit frågan om en konkret hög av fotografier skulle jag ha kastat dem för länge sedan. Men eftersom jag inte kan göra det med mina riktiga minnen hänger de bara kvar, är i vägen och tar mig tillbaka till en tid som förvränger min bild av personen jag är idag.

Ibland går det att glömma bort bilderna som ligger överst i högen. Man har annat att tänka på helt enkelt. Då känns allting lite lättare eftersom man fokuserar framåt, på det som händer just nu, eller det som är påväg att hända. Man håller rätt kurs så att säga. För min del har nog navigeringen ändå gått åt pipan för så fort jag råkar få syn på mina bilder dras jag ögonblickligen tillbaka till ett tillstånd som jag inte ens befinner mig i längre, bara för att minnesbilden kommer så starkt tillbaka. Bilden är inte längre bara en bild, utan har förvandlats till ett stigma som jag inte kan skaka av mig. Stigmat suger sig fast som en igel utan att jag har en chans att avvärja händelseförloppet. Och sedan är jag fast. Fast i samma gamla tankar, samma handlingsmönster, samma beteende. Jag blir den person jag en gång varit, men inte längre är.

Hur skakar man av sig ett stigma? Finns det någon hemlig trollformel för att bilden som orsakar stigmatiseringen återgår till att vara, tja, en vanlig papperslapp som jag lätt kan riva itu, slänga iväg eller rent av bränna upp? Det låter hemskt, men vore det inte bättre att kunna radera delar av sitt minne än att bära på sådant som orsakar ångest och obehag? Eller handlar det egentligen om acceptans? Kan det vara så att jag egentligen inte vågat ta en ordentlig titt på de bilder som ligger överst i min hög? Jag har inte accepterat det de föreställer och därefter  inte kunnat lägga bilderna åt sidan, en gång för alla.

Passivitetens fånge

Om det är någonting jag är riktigt dålig på så är det att sitta hemma utan att göra någonting. Lyckades stuka foten igår, vilket i princip tvingar mig att bara sitta hemma (kan inte ens dansa!) och försöka underhålla mig på bästa möjliga stillasittande vis.
Det jag hittills sysslat med är:

• Sjungit (och värmt upp rösten före. För det skadar ju aldrig att vara lite extra överabitiös när man har all tid i världen)

• Gjort ett smycke
• Lagat mat och ätit av ren tristess cirka tre gånger
• Dansat (okej, jag sa att jag inte kan dansa just nu, och det är visserligen sant, men jag kunde inte hålla mig)
• Tränat magmuskler (här hade jag inte tid för ambition längre utan gjorde slumpmässigt några rörelser bara)
• Spenderat sjukt mycket tid på facbook, pinterest och youtube

• Tittat på ett och ett halvt avsnitt av Kvarteret Skatan på Svt Play
• Reciterade en dikt och spelade in hela härligheten med musik och allting
• Pratat med min farmor i telefon
• Läst
• Legat på golvet med foten upphöjd och inlindad i frysta wokgrösaker som fått fungera som min  ispåse
• Tänkt tanken "Ja men jag kan ju ta en promenad!" cirka femtio gånger och sedan kommit på att det inte går.

Jag håller på att förgås av tristess. Att vila är inte min grej. Hoppas att jag kommer på något coolt att göra här ännu under kvällen. Kanske jag läser igenom kurslitteraturen jag lånade på bibban i onsdags. Det skulle ju vara någonting det.

As if.

Ett öppet inlägg

Innan vi kommer igång med följande inlägg vill jag inflika att jag inser att denna text är väldigt lång och väldigt personlig. Jag vet inte hur bekväm jag är med publicera ett inlägg som detta, men samtidigt vet jag att publicering är ett sätt att få utlopp för sina känslor och att få lätta på trycket. Jag skriver mycket som förblir opublicerat, men den här gången ville jag få ut det. Göra det tillgängligt och läsbart. Någonstans inne i mig finns kanske en förhoppning om att rätt personer ska råka läsa detta och får veta sådant om mig som jag inte kan förklara när vi står öga mot öga. Det känns som om jag inte riktigt kommer vidare med mitt liv om jag inte får berätta om den här delen av mig själv. Så med detta sagt hoppas jag att du som läser förstår varför jag skriver ett inlägg som skiljer sig från det vanliga. Tack för att du läser och hoppas att min berättelse också ger dig någonting.


Jag har redan länge känt att jag borde dela med mig av det jag här till följande kommer att skriva om. Nämligen en historia om vad åsikter om vikt, hälsa, bantning, utseende, men framför allt, självbild kan göra med en människa.

När man ser sig omkring kunde man tro att en hälsosam livsstil och en vältränad kropp är allt som behövs för att bli lycklig. För att må bra och vara självsäker och stark. För att våga tro på sig själv. Det ligger säkert något bakom den tanken, men jag tycker också det är viktigt att påminna oss om att det inte är hela sanningen.

För några år sedan levde jag den hittills olyckligaste tiden av mitt liv. Det var ingenting speciellt tragiskt som hade inträffat, det var ingen katastrof jag var tvungen att ta mig igenom, ingen hade dött, jag blev inte utsatt för något våldsdåd. Men ändå var jag så fruktansvärt olycklig och deprimerad. Livet smakade ingenting och jag ville sluta existera.

Det fanns säkert flera orsaker till att jag kände så här, men den största orsaken var nog att jag alltid och konstant kände att jag var tvungen att vara på ett visst sätt, men hur jag än gjorde så dög jag inte. Jag hatade min egen kropp så innerligt. Jag var fet. Inte bara om låren, magen, rumpan, hakan... Mitt hår var fett, min hy var fet. Jag hatade att se mig själv i spegeln, på foton. Jag hatade varenda kroppsdel, hela jag var defekt. En gång när jag spelade sanning eller konsekvens (eller något motsvarande, jag minns inte riktigt) blev jag tvungen att berätta vilken del av mig jag tyckte att var snyggast. Jag ljög någonting om ryggen, för det kändes neutralt och som en del jag aldrig själv var tvungen att se på, vilket gjorde att jag inte hatade den riktigt lika mycket som de övriga kroppsdelar som ondskefullt upptog bilden jag såg av mig själv i spegeln.

Självföraktet sträckte sig också ut över mitt mentala tillstånd. Ingenting jag åstadkom tyckte jag att dög, jag var självkritisk och sågade varenda prestation jag utförde. Så fort jag kände mig stolt över någonting vaknade föraktet till liv och var snabbt där för att påminna mig om hur syndigt det är att ha för höga tankar om sig själv; hur egocentriskt jag beter mig. Jag hatade inte bara mitt yttre. Jag var en dålig person även inombords, ansåg jag. Andras komplimanger ifrågasatte jag. De sade dem bara av artighet, de menade inte vad de sade. Jag litade inte på någon annans omdöme än mitt eget. Ändå sökte jag efter bekräftelse hela tiden, det var skönt att någon gång få höra att man var bra, även om jag avfärdade kommentaren snabbast möjligt.

Så började en ny period i mitt liv. Jag hade tid över som jag kände att jag kunde utnyttja på ett bättre sätt än bara ligga på soffan och slötitta på tv. Jag var trött på passiviteten som mitt yttre både skapade och upprätthöll och valde bara plötligt en dag att mitt dagliga kaloriintag skulle begränsas till 1200 kcal. Då hade jag redan en tid börjat gå på olika gympass, minst tre gånger i veckan. Jag skrev ner varenda en kalori jag stoppade i munnen och såg till att jag inte överskred den tillåtna mängden. En dag när jag ställde mig på vågen höll jag på att tappa hakan. Jag hade gått ner nästan 10 kg! Trots att jag strikt hållit mig till min diet kom det som en överraskning, jag hade aldrig trott att viktnedgången skulle vara så snabb. Plötsligt öppnade sig en helt ny värld av möjligheter för mig. Om jag verkligen kan gå ner i vikt vill jag sätta upp ett mål för mig själv. Jag ville gå ner ytterligare 10 kg, för att nå det som enligt BMI uppges vara idealvikt. Ni hör ju själv hur ljuvligt det låter. Idealvikt! Jag skulle uppnå idealet och bli perfekt! Det fanns inget dom kunde stoppa mig!

I det här skedet är jag ändå tvungen att stanna upp i mitt skrivande. Ett varningens ord. En fullvuxen människa ska inte leva på 1200 kilokalorier i dagen! Verkligen inte. Enligt olika kalkyler ligger mitt basala näringsbehov på ungefär 1800 kcal per dag, vilket betyder att jag hade behövt äta mycket mer, endast för att upprätthålla de grundläggande vitala egenskaper min kropp utför (så som att andas, pumpa ut blod i kroppen, förnimma omgivningen, smälta maten jag äter etc...).

Samtidigt som min diet gick, som jag såg det, sin gilla gång hade jag också andra projekt på gång. Förutom träningen och matbevakningen som i sig tog upp mycket tid - det är väldigt tidskrävande att laga mat och äta då man gör det med neurotisk noggrannhet - läste jag till antagningsprovet till universitetet och ledde tre teaterklubbar som alla skulle ha sin egen vårföreställning som krävde planering, rekvisita, repetitionstid och mycket annat jag gjorde alldeles på egen hand. Under samma period började jag också jobba på en annan arbetsplats ombord på ett kryssningsfartyg, vilket betydde att många helger gick åt till arbete där. De helger jag inte jobbade, då var det vilt festande till småtimmarna som gällde istället. Och alkohol och sömnbrist är som vi vet inte något som gör att kroppen mår bättre precis.

Stressen jag utsatte min kropp för resulterade i ett systemkollaps. Några höjda infektionsvärden och en miss med matintaget ledde till ett sjukhusbesök för min del. Den dagen vill jag aldrig någonsin vara med om igen. Jag har aldrig känt mig så avhumaniserad som på avdelningen jag blev inlagd på. Jag var hungrig, kissnödig, svag och trött, men det fanns ingen som hörde när jag ropade, ingen som gjorde någonting utöver sina förutbestämda uppgifter för att hjälpa mig, ingen som frågade hur jag mådde eller berättade hur länge jag var tvungen att vänta. Jag satt fast i slangar och apparater och kunde inte röra mig och när den febernedsättande medicinen började verka fick jag varmt och började svettas i mina dubbla byxor jag dragit på mig på morgonen eftersom jag frysit på grund av febern. Inte en chans att jag ens kunde dra av mig ett lager kläder. Så hjälplös var jag där jag låg.

Sommaren körde igång och jag inledde en arbetskarriär ombord på kryssningsfartyget. Jag kände mig väldigt blyg och bortkommen, okoncentrerad och hade svårt att lära mig allt nytt. Jag skämdes över mig själv och min klumpighet. Arbetet i sig var ändå riktigt roligt när jag väl blivit varm i kläderna, och arbetsplatsen har blivit mig mycket kär under det senaste året. Under den första sommaren var jag ändå konstant stressad när jag var ombord, och mitt ätande blev därefter okontrollerat, hetsigt, oregelbundet och väldigt känsloladdat. Jag visste inte hur jag skulle tackla ätandet ombord eftersom jag inte hade någon modell för det. Dessutom kunde jag inte heller motionera som vanligt, vilket gjorde mitt liv ännu mer hysteriskt. Jag kunde aldrig bara acceptera situationen och göra det bästa av den, jag var alldeles för skräckslagen av tanken att allt som jag hittills kämpat för nu skulle gå i tusen bitar.

På ett sätt var det därför perfekt att börja på universitetet. I och med detta blev jag tvungen att byta gym, vilket gav mig ny energi i tränandet. Ätandet gick fortfarande i vågor, ibland åt jag under kontrollerade omständigheter, ibland försökte jag lära mig äta utan att räkna kalorier  - något som för det mesta slutade i att jag tappade kontrollen helt och började hetsäta istället. Jag vågade inte lita på att jag inte skulle falla dit igen. Nu i efterhand låter det som om jag var en alkoholist eller knarkare som försökte bli av med sitt beroende och visst, det finns nog vissa likheter. Jag hade ett problem som kontrollerade mig, som styrde mig mot min egen vilja och som tog kål på mitt självförtroende och min tillit på mig själv. Min redan från tidigare dåliga självbild var säker på att jag skulle misslyckas, och jag insåg att jag inte bara måste lära mig äta på nytt, jag måste också lära mig acceptera och älska mig själv och min kropp för att kunna leva.

Jag har satt otaliga timmar på samtal med psykologer, på mindfullnessessioner jag hittat på youtube, yoga, hypnos, avspännings- och andningsövningar. Det finns säkert många som är skeptiska till all denna holistiska självvård jag provade mig på, men jag upplevde flera gånger att den hjälpte. Det jag behövde var någon annan som berättade för mig att jag dög, att min kropp förtjänade en paus, att det var dags att lugna ner sig och att jag ska lägga märke till signalerna som min kropp ger mig, men som jag oftast valt att ignorera. De här rösterna lärde mig att ändra på den kritiska monologen i mitt eget huvud och berättade för mig vad en människa behöver få höra för att kunna vara snäll med sig själv.

Den hösten var jag otroligt lycklig. Jag började känna mig värdefull för första gången i mitt liv och jag sprudlade av energi och framtidstro. Jag hade lyckats! Jag hade uppnått idealet såväl kroppsligt som själsligt. Visserligen var jag inte helt övertygad hela tiden, och jag led mycket av prestationsångest, men för övrigt var mitt liv ganska bra. När jag kom hem efter föreläsningarna kunde jag inte hålla mig utan brast ut i ett "Jag är så lycklig!" som jag upprepade flera gånger.

Men att nå lycka betyder inte att du kommit i mål. Lyckan är inte ett nirvana som man uppnår eller en känsla man får behålla i alla sina dagar då man väl nått fram till den. Nej, lycka är ett tillstånd som kommer och går livet ut och det här är något av ett allmänt missförstånd tror jag. Njut av lyckovågen så länge som du seglar på den. När vågen dragit förbi är inte resultatet automatiskt en katastrof, det betyder bara att ditt liv gått vidare. Småningom kommer lyckan att nå dig igen - förmodligen då du minst anar det, eftersom lyckan har en tendens att förbli frånvarande så länge man jagar efter den.

Min lyckovåg drog förbi i slutet av höstterminen. Jag hade mycket jobb och studier och träning och eftermiddagsklubbar och kompisar som behövde terapisnack och föreningar som hade möten och släktingar som ville ses och tenter och studentfester och mera jobb och julkort som skulle göras och nya spännande bekantskaper som ville lära känna mig på ett sätt jag inte alls var beredd på... Jag säger inte att jag inte tyckte om det, nej verkligen inte. Det var ju det som var mitt problem, jag tyckte allting (tja, kanske inte tenter och terapisnack, men allt det jag själv valde) verkade kul och därför tackade jag ja åt höger och vänster tills jag insåg att jag. Inte. Kan. Göra. Allting.

Okej, men det blir jullov. Det går nog. Jul hos familjen, besök hos släktingar. Jobb ombord. Oj vad man hinner med mycket när man inte behöver tänka på sina studier.

Snabbt är julen förbi och jag tror att jag är utvilad. Termin två kör igång, och jag inser att jag anmält mig till hur många kurser som helst. Jag jobbar cirka 60 timmar i månaden utöver studierna och gör allt för att hinna med träningen och min nya bekantskap som utvecklats till något slags dejtingförhållande. Redan i januari känner jag att jag är nära bristningsgränsen, men vågar inte ta ner på tempot eftersom jag är rädd att det får mig alldeles ur balans, som ett korthus som rasar när jag bara försöker ta bort den översta våningen. Idiotiska tankar man har när man utsätter sig för stress. Utmattning var i det här skedet ingenting obekant för mig, bränt slut på mig själv hade jag redan gjort upprepade gånger under mitt liv. Jag tålde nog inte stress alls lika bra som jag en gång för länge sedan gjort och därför tog det inte många veckor innan denna galenskap nådde sin kulmen.

Jag mådde skit. Min kropp reagerade åter igen genom att göra sig själv obrukbar. Maten hölls inte i mig, jag kallsvettades, jag orkade inte men jag var tvungen att gråta, gråta och gråta. Jag hade inte ens kraften att torka mina egna tårar och hela tiden skrek mitt huvud VARFÖR GÖR DU SÅ HÄR MOT DIG SJÄLV MÄNNISKA?!?!?!

Jag grät för att jag var en idiot. Jag grät för att jag var tillbaka i ruta ett. Jag grät för att jag kände mig ensam och äcklig. Jag grät för att jag inte kunnat öppna mig för mina nära och tala om saker som dessa, eftersom jag alltid varit skräckslagen att de kommer att vilja fly om de får reda på sanningen om mig. Och jag låg där igen. I min säng och kände mig lika avhumaniserad som på sjukhuset, men denna gång var det jag som avhumaniserat mig själv.

Mitt illamående hade sin kulmen för nästan fem månader sedan och ända sedan dess har jag långsamt försökt återhämta mig. Det har gått ganska bra. Jag försökte verkligen tagga ner efter att väggen kom emot, och tack och lov att sommarlovet närmade sig eftersom det gjorde nertaggandet lite enklare. Sommaren jobbade jag ombord, vilket gav mig varannan vecka ledig tid, varannan vecka någonting att göra som ändå gick relativt smidigt på rutin. I något skede insåg jag att min syn på mat har stabiliserats, och att jag äntligen kände att jag kan äta utan att vara orolig för att jag ska ta ett snedsteg. Jag njuter av mat och unnar mig godsaker när och om jag känner för det. Men gudarna ska veta att vägen dit har varit lång och krävade och ibland funderar jag på om det ändå inte hade varit ett hälsosammare alternativ att bara skippa bantningen. Min viktnedgång ger mig möjligheten att få göra allt jag drömt om, vilket också är orsaken till att jag tackar ja till allt. Nu när jag inte längre behöver se min vikt som ett hinder eller en egenskap som gör mig defekt.

Liten mellankommentar igen. EN PERSON SOM ÄR ÖVERVIKTIG ÄR INTE DEFEKT! Men jag kände mig defekt. Jag ville dansa, hoppa omkring, sprudla, stå inför människor, spela teater, allt. Och det kändes ofta som om min vikt hindrade mig från att göra alla dessa saker. Förmodligen var det bara jag själv som upplevde det så, eller så var det omvärldens skönhetsideal som formade min uppfattning, men hur som helst så kunde jag inte göra det jag ville då jag var överviktig. Som jag redan tidigare skrev så såg jag inte att min kropp hade några som helst fördelaktiga egenskaper.

Men det är alltså delvis för att jag gått ner i vikt som jag nu har så många bollar i luften att jag tappat räkningen för länge sedan. Jag är inte heller lika skarp som tidigare, jag har svårt att koncentrera mig, jag är yr och virrig, jag blir utmattad av att vara i folksamlingar och mitt korttidsminne är obefintligt. Jag föreställer mig att det kommer att bli bättre med dessa saker, bara jag ger det tid. Jag vet att jag är en grubblare som lätt blir stressad, kanske i onödan ibland, men samtidigt vill jag acceptera att det är en del av mig som jag inte kommer att kunna sudda ut. Vi formas genom hela livet, och vi behöver inte aktivt försöka ändra på oss eftersom vi ändå förändras under årens lopp. Förändring är en tidsfråga.

Jag har genomgått stora förändringar, men priset har varit alltför högt. Jag har insett att självförakt och hat inte leder någonstans, och att det är skitsvårt att vara snäll med sig själv, men att man ändå ska försöka. Känslor styr oss mer än vi tror men det är sällan vi får möjlighet att styra våra känslor. Människokroppen är fascinerande, för den tål otroligt mycket belastning. Otroligt mycket stryk. Samtidigt lämnar livet sina spår, både på gott och ont, och vad vi än gör borde vi se till att vi själva inte orsakar avtryck av ondhet på våra kroppar. Du har bara ett liv,  bara en kropp och det finns bara en sådan som du. Ta hand om dig. Gör det för min skull är du snäll. Men allra helst, gör det för din egen skull.

Tankar från ett flygplan

Det här med ben. Det är märkligt att någonting så vardagligt som ben kan få det att krypa i mig. För är det ett som är säkert så är det att det finns en stor skillnad på hur män och kvinnor får spreta och sära med benen.

Jag sitter för tillfället på ett flygplan, där det som vanligt är rätt begränsat med utrymme. Mannen på min högra sida sitter avslappnat bredvid mig i en - vad jag skulle kalla det trots att det känns en aning politiskt inkorrekt - typisk mansställning: bakåtlutad och bredbent. I sig är det inget fel med att sitta så, det är ju sjukt bekvämt! Men det som irriterar mig är att jag sitter på platsen bredvid och känner att JAG tar för mycket plats. Jag inser plötsligt att jag sitter med axlarna uppdragna till öronen, armbågarna INNANFÖR armstöden och benen, de håller jag sammanpressade på ett "nätt sätt". När jag lade märke till kontrasten mellan min och mannens position blev jag lätt frustrerad. Varför känner jag ett behov att förminska mig själv för att ta hänsyn till andra, medan någon annan automatiskt  sätter sig till rätta utan att det är någonting oförskämt med det? Så jag bestämde mig för att justera på min ställning. Jag särade på mina knän, och självfallet blev jag och mannen tvungna att luta våra ben mot varandra, bredbenta som vi ville vara. Jag tyckte det kändes alldeles för närgånget och rätt pinsamt, men jag höll tillbaka impulsen att krypa ihop igen. För jag tyckte faktiskt att jag hade lika rätt att ta plats. Lika mycket plats. Så småningom fattade mannen vinken (förhoppningsvis! Det kan ju hända att han trodde att jag försökte tafsa på honom också...) och justerade på sig. Snart satt vi i lika mycket utspridda utan att ha fysisk kontakt, och jag tror faktiskt vi båda kunde sitta helt bekvämt på det sättet.

Det hederligaste hade förstås varit att öppna truten och be mannen att dra ihop benen lite. Men det är inte alltid som man törs ta upp någonting som egentligen är en småsak, och med en helt främmande person dessutom. Det kan uppfattas irriterande och tjatigt och hela poängen riskerar att försvinna i skuggan av irritation. Så för att förtydliga min poäng valde jag denna gång att agera mera subtilt. Ibland krävs det att man höjer rösten och ryter till, men denna gång var det viktiga att jag höll tillbaka mina normativa impulser och fast vid det jag ansåg vara rättvist. Inte för mycket begärt.

Många bäckar små kan göra skillnad. Så håll ett öga på vilka bäckar som rinner åt rätt håll.

Tillbaka

Så var man tillbaka. Då menar jag inte bara här på bloggen, utan rent konkret tillbaka i min vardag. De två senaste veckorna har jag rest kring Grekland och upptäckt allt från vackra kullerstensstränder på öarna till det historiskt betydelsefulla och rätt mäktiga Aten, som mitt under det grekiska sommarlovet var en lugn och trevlig turistattraktion för oss nordbor. Men inte nog med att jag varit och rest i sydeuropa, jag har också gungat fram på Östersjön titt som tätt och dessutom hunnit göra svängar både i Pärnu och på Åland under mina lediga studer. Vilket menar att det inte funnits så många lediga stunder, i ordens sanna bemärkelse, under denna sommar för min del.

Och idag var dagen då det var dags att landa i vardagen. Bom pang! Igång med alltihopa, hela maskineriet ska startas, dags att aktivera sig! Vardag, vardag, VARDAG skriker det i huvudet på mig och det känns som om någon bestämt sig för att bulta in verkligheten genom pannan på mig.

Jag gjorde några svängar på universitetet och även på dramaföreningens möte och efteråt kände jag mig bara så slut. Visst, jag är säkert trött efter resan och visst, det var rätt intensivt de få timmar jag flängde omkring, men jag tror också det är någonting annat som gör mig trött i rekordfart (för 4 timmar är inte precis en lång dag...). Universitetsvärlden gör mig stressad, det är för många saker på gång samtidigt, för många ansikten som kommer emot mig, för mycket att hålla reda på som inte går att hålla reda på och för lite motivation i mig för att ändra på min inställning. Jag känner mig ständigt rastlös och vill helst vara någon annanstans. Jag har ett konstant påklistrat leende på mina läppar och pladdrar på som en galning bara för att jag inte kan slappna av och bara - ja, vad borde jag egentligen göra? - ta det lugnt.

Med dessa ord kommer jag att börja mitt andra studieår. Jag undrar hur länge jag hålls kvar. För tillfället känns studier som ett trist och meningslöst alternativ, men jag är ändå redo att ge det en chans. Jag vill så gärna bli lärare, men det är på ett fruktansvärt ensidigt sätt man kan bli det i vårt land.

Om inte ens en aspirerande lärare har studiemotivation, vem har det i så fall?

Rampfeber

Har ni hört det rätt plumpa uttrycket "ljushora"? Uttrycket blev bekant för mig under min första studietid då vi gjorde ljussättningar till våra teaterföreställningar. Ljushoran är den person som går omkring på scenen medan ljusteknikern riktar strålkastarna så att ljuset lägger sig över scenen på bästa ändamålsenliga sätt. Ljushoran har ingenting med själva föreställningen att göra, utan är bara där i rampljuset under en stund, för att sedan gå av scenen och inte lämna ett spår efter sig. Det enda som blir kvar är en fungerande ljussättning som ska lysa upp någon helt annan, någon som uppfyller scenrummets verkliga syfte.

Ibland känner jag mig som en ljushora. Jag vill ta plats, stå i strålkastarnas sken - en liten stund i alla fall. Jag vill vara till nytta och känna mig behövd. Men efter att jag utfört mitt uppdrag går jag av scenen och blir bortglömd. Det är kanske mitt eget fel, publiken vet inte om min existens eftersom jag delvis inte vill stå på scen och bli uttittad. Jag önskar ändå att jag lämnade ett tydligare spår efter mig. Att de där på läktaren ägnade ljussättningen en tanke: "Vilken lyckad ljussättning, skådespelarna syns verkligen fram i det här skenet. De måste ha uttnyttjat någon för att testa ljuset".

Det är en alldeles fåfängt att tänka så. Hur skulle man komma på en sådan tanke mitt under en medryckande föreställning? Det är liksom inte det relevanta i sammanhanget. Det relevanta är produktionen, slutresultatet, föreställningen. Jag borde vara glad av att ha fått vara en del av det. Att jag var med och drog mitt strå till stacken. Men jag kan ändå inte hjälpa att jag känner mig utanför, avsides och också ganska onödig i det stora hela.

Jag vet inte vart jag är på väg med denna liknelse. Kanske söker jag fortfarande en balans mellan att synas och höras och att verkligen våga och vilja ta plats.

Jag både vill och vill inte vara skådespelare. Så länge jag inte vet vågar jag inte annat än att vara annat en bortglömd ljushora.

Improvisation for president

Äntligen har min prestationsnoja över improvisationsteater släppt. Den som jag led av under hela min studietid, under hela min praktik, under hela året som gick efter att jag tagit min examen och som fortsättningsvis gör att jag känner mig lite obekväm i teatersammanhang.

Men idag lossnade det. Råkade se ett impro-evenemang på facebook och visste med en gång att det var någonting jag var tvungen att gå på. Så jag gick, och det var ett av de bästa besluten jag gjort på länge. Vi lekte, gjorde övningar. Var i en black-box. Som på gamla goda tiden. Tiden då jag ännu inte var arbetsskadad och djupt deprimerad över yrkesvalet jag gjort. Jag kastade mig in, lade inga krav på mig själv. Hade bara kul. Och mer kul.

ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅH!!!!!!

Impro är min teaterform. Jag har blivit vuxen och lite förstörd, så där fantasimässigt i alla fall, men fortfarande finns viljan att undersöka, nyfikenheten och tjusningen över att inte veta vad som kommer att hända - vart vi är på väg - kvar. Världen (och speciellt min vardag) känns rätt så trist ibland, och det är därför jag behöver sagor, berättelser, litteratur, teater, lek och impro. För att kunna fly. För att hitta något annat. För att se saker på ett nytt sätt. Och för att få skratta och ha roligt.

Det här är medicin ska ni veta. Lek och lev. Det är allt som krävs.

Amen.

Det förbjudna

Jag kommer på oändligt många rubriker, men ingenting att skriva om. Jag planerar kreativa projekt, men de blir aldrig av. Jag har en massa jag vill få sagt, men vet absolut inte hur jag ska göra det. Jag känner mig bunden och tyglad, ja, kanske av mig själv?

Här i veckan insåg jag att jag genomgående under hela mitt liv gjort en fördelning på saker som jag får göra, och saker som jag inte får göra. Ett praktiskt exempel från min barndom är kanske på sin plats:

När jag var barn var Baby Born-dockorna sjukt inne. Alla tjejerna i klassen ville ha en egen "som en äkta bebis"-docka och de som fick en egen Baby Born blev föremål för både avund och uppskattning. Jag ville också ha en sådan här fascinerande docka som både kunde äta konstgjord mat och bajsa konstgjort bajs. På nittiotalet var det här långt framskriden utveckling ska jag säga er. Men det fanns ett krux. Av någon anledning skämdes jag över att jag också ville ha en så typiskt flickig sak. Jag räknade mig helt enkelt inte till en flickig flicka (vilket jag fortsättningsvis inte gör, men min uppfattning om flick- och pojkkonceptet har kanske förändrats en aning sen jag gick i andra klass). En oflickig flicka kan ju inte för guds skull vilja ha en trenddocka? En sådan fåfänga! Aldrig i livet att jag erkänner att jag fallit för någonting sådant! Så här tänkte jag, Fli 8 år gammal.

Nu fick jag aldrig en Baby Born-docka så jag slapp fundera på hur jag hanterat ett verkligt innehav av denna kontroversiella pryl. Men samma tanke har fortsatt att förfölja mig genom mitt liv. Det finns en uppsjö av områden som känns förbjudna för mig, antingen för att det inte "passar" mig. Att det inte är min stil. Allt som oftast är det ändå en känsla som sitter mycket djupare inombords som styr mina tankar. Den känslan är mycket svårare att förstå och acceptera. En känsla som säger mig att jag inte får för att jag inte är värd. Att jag inte ska försöka, för att jag ändå inte kommer att klara av det. Att andra kommer att tycka att jag är onormal och konstig. Avvikande. Någon man vill hålla sig borta ifrån.

Det är så svårt att ta första steget, åtminstone då det handlar om att ta första steget mot någonting man själv vill ha. Att ta initiativ för andras del är hundra gånger lättare, eftersom varken du eller dina känslor (ack, alla dessa orationella svårhanterliga känslor som bara irrar okontrollerat åt alla håll!) står på spel. Men tar du initiativet för din egen skull så är du också den som får ta smällen för att du var så framfusig, att du inte tänkte på att det kunde gå snett.

Man borde ju bara strunta i vad andra tycker och tänker, men som de sociala varelser vi är så kan vi inte bara ignorera omvärlden - tro mig, jag har gjort ett och annat försök. Men att konstant neka sig själv möjligheter eller alternativ för att man är så rädd för vad som kan hända om det blir fel, det är inte heller ett väldigt tillfredsställande tillvägagångssätt.

Varför ska det vara så skrämmande att vara människa? Borde vi inte i det här skede av evolutionen ha lärt oss att våga tacka ja till det som gör oss nöjdare, gladare eller till och med lyckligare?

Kalla mig inte duktig

Vad ska vi göra med de duktiga flickorna? De duktiga flickorna som inte syns, som inte hörs, men som sliter i det tysta, undanskymda av livets övriga oväsen. En duktig flicka följer snällt den allmänna ordningen, accepterar sin lott i livet och gör det som förväntas av henne.  Hon klagar aldrig, hon protesterar aldrig, hon höjer aldrig rösten. Hon innehar en biroll i sitt eget liv, en biroll vars uppgift är att höja de andra karaktärerna.

Jag har flera gånger kallats duktig flicka, så väl av andra som mig själv. Ändå vägrar jag identifiera mig som duktig. Hela mitt inre skriker av protest då jag känner att jag faller in i ett typiskt "duktig flicka"-beteende. För det handlar inte om att vara duktig, att vara den som bakar bullar, lappar sina egna kläder, alltid har med sig alla papper och lämnar in före deadline. Duktig är en etikett som andra ger flickor som helt enkelt kan tycka det är roligt att baka bulla! Varför gör man så? Att någon har bakat bulla kan man tycka att är kul, gott, fantastiskt, bra, fint, superbt, utmärkt... Men att säga att det är duktigt ger meningen en helt annan innebörd. Jag ska försöka förklara varför.

Pojkar är inte duktiga. De behöver inte vara det. Det är underförstått självklart att de klarar av vardagliga sysslor. Spelar ingen roll om det handlar om "typiska pojksaker" eller andra godtyckliga bestyr. Du hör aldrig: "Nej, vad duktigt av dig att du mekat med bilen" eller "Tack att du gjorde det så snabbt Kimmo, det var duktigt" eller "Vi har en duktig (manlig) chef!". Man behöver inte poängtera duktighet för pojkar och män. Eftersom det är en självklarhet att de klarar av uppgifterna de antar sig.

Nej, ordet "duktig" är reserverat för tillfällen då man gjort någonting oförväntat, någonting som man inte riktigt ansågs klara av på egen hand. Säger du "Vad duktigt av dig att du tvättat badkaret", finns det en nyans av förvåning och att tvättandet inte var en självklarhet i uttalandet. Att den som tvättade badkaret rent av inte förväntats klara av uppgiften. Duktig får på så vis en förminskande egenskap i meningen. Och det som förminskas är den som utförde uppgiften. Du kan inte säga att en man är duktig. Däremot kan man säga duktig till en flicka - eller en hund...

Det vi kan göra för att hjälpa de duktiga flickorna är att sluta kalla dem duktiga. Kallar du en flicka duktig bekräftar du henne för det hon gör, inte för den hon är. Och vad gör det åt hennes självbild?Hon själv saknar betydelse, hennes person är meningslös om hon inte presterar, hjälper, tröstar, åstadkommer, fixar, lagar och är där för andra. Att bara vara "flicka" anses inte vara nog, hon behöver epitetet "duktig" för att vara någon. Det här är orsaken till att miljontals flickor känner att de inte räcker till, att de förminskar sig själva och fortsätter spela biroll i sina egna liv.

Förebild!

Kalla oss intelligenta, kalla oss vackra, kalla oss ljuvliga, häftiga, roliga, speciella, underbara och värdefulla. Men kalla oss inte duktiga.

Ge mig rutin!

Bättre fly än illa fäkta. Det kan hända att jag följer det rådet lite för ofta. Jag flyr hellre än stannar kvar och ser utmaningen - det vill säga min kaotiska vardag som studerande - i vitögat

Kanske är det därför jag klassar mig själv som en arbetsnarkoman. Trots att det kan kännas tungt med tio timmars arbetsdagar flera dagar i sträck så väljer jag hellre det alternativet än min vardag för tillfället. På jobbet har jag rutier och tider att följa, hemma så finns det inga ramar. Alla människor behöver väl någon form av rutin, och jag behöver rutiner i allra högsta grad. Jag är en rutinmänska. Men den här våren har varit allt annat än regelbunden. Jag har inte tränat regelbundet, inte ätit regelbundet, inte sovit regelbundet och varje dag har jag vaknat i ovetskap om vad som kommer att hända och ske. Att inte veta och inte ha kontroll får mig att känna mig olustig till mods, och jag ser varken vad som borde göras eller vad jag lyckats åstadkomma. Rutinerna hjälper mig att se helheten och slappna av.

Därför flyr jag. Från oregelbundenheten till en strikt schemalagd livsstil. Jag känner att jag egentligen inte riktigt orkar, men samtidigt behöver jag någon form av yttre krafter som formar mitt liv för tillfället. Jag verkar inte själv vara kapabel till sådant. Det är inte det att jag inte skulle klara av oregelbunda dagar. Men det finns en orsak till att jag skolar om mig (eller breddar min kompetens, vilket sätt jag sen hellre uttrycker mig på), för att i framtiden få ett relativt regelbundet arbete. Jag konstaterade redan för ett par år sedan att freelancelivet inte är för mig. Jag ska jobba mellan 8 och 16 och veta vilken del av dygnet som är tillägnat arbete, och när jag ska göra allt annat.

En del mänskor tycker kanske att det här låter alldeles förfärligt. Men för mig är rutinarbetet ett måste, för att kunna vara kreativ, för att orka, för att kunna fokusera. Så möjligen tar jag ett vettigt beslut då jag bestämt mig för att jobba lite extra, eftersom det i långa loppet möjligen får mig att känna mig mer utvilad, än vad denna flummiga vardag gör. Bättre fly än illa fäkta, hellre jobb än jobbig vardag.

Skrivkramp och systemkollaps

För n:te gången lider jag av en så otroligt envis skrivkramp. Jag har tappat bort min egen röst totalt, och när jag försöker få ner något på pränt så är det som om jag inte allas begriper mig på hur det svenska språket bildas, hur man ska gå till väga för att omvandla bokstäver till ord, ord till meningar och meningar till innehåll. Jag älskar (har älskat?) att skriva, men då varje text känns motig att producera blir jag allt mer less på att ens försöka.

För ungefär en vecka sedan var min hjärna och min kropp så utmattade att jag hade något av en burnout, och efter det har jag bara gjort sådant som jag verkligen vill göra, eller sådant som inte känns stressigt alls. Ingenting annat. Så småningom börjar det lugna sig. Jag befinner mig inte längre i ett konstant "fly eller slåss"-tillstånd, men jag kan ändå inte låta bli att fundera på hur många hjärnceller jag tagit livet av denna gång. Det är tyvärr inte första gången jag tagit slut på mig själv och om det var något jag lärde mig av den förra för övrigt oberikande upplevelsen, så var det hur jädrigt länge det tar tills man börjar känna sig normal igen. Tills hjärncellerna anpassat sig till allt utrymme som blivit befriat efter massmordet som begåtts i hjärnan. Stress tar nämligen död på hjärnceller. Några nya hjärnceller föds inte, så de överlevande hjärncellerna är faktiskt tvungna att anpassa sig till en ny situation. Du kan återgå till ett vanligt liv, men det blir aldrig som det var tidigare. Och ändå tar den processen, som sagt, länge...

Sorgligt.

Jag känner mig lite som en dator. Mitt arbetsminne är fullt. Den akuta faran är över eftersom jag har raderat tillräckligt med skit från hårdskivan. Jag hann göra det precis innan systemet hettade över och kraschade. Datorn går fortfarande att slå på och av, men några nya filer eller ny information går inte att lagra förrän jag systematiskt gjort mig av med det som upptar minneskapaciteten. Frågan är om datorn ändå någonsin kommer att bli återställd. Dags att skaffa en skaffa en ny, uppdatera programvaran. Men vad skulle vara den ometaforiska motsvarigheten till det? Hur ska jag rädda min biologiska dator, min stackars överhettade hjärna?

Jag har mina misstankar om att det är bristen på arbetsminne som orsakar min skrivkramp. Jag kan inte riktigt få grepp om mina egna tankar, vilket också gör det svårt att omsätta tankar till ord eller skrift. För att vara riktigt ärlig så är det ett rent helvete, eftersom man ofta förstår saker och ting bättre när man fått verbalisera sina tankar. Nu begriper jag inte ett dyft ju! Kommunikation har dessutom alltid varit mig nära hjärtat och nu känner jag mig isolerad från omvärlden eftersom jag inte kan tänka, skriva eller prata. På ett sätt är de kanske bra. Det lämnar mig med bara ett alternativ: att återhämta mig. Jag vet inte hur länge det kommer att ta den här gången. Men medan jag väntar ska jag fortsätta med att bara göra sådant som jag verkligen vill göra, eller ingenting alls. Och en vacker dag så är jag kanske återställd, och kan fortsätta skriva, tala och uttrycka mig så som jag verkligen vill. Det blir nog bäst så. En ny dator får jag nämligen inte.

Vinterdepp extended

Vad är detta?
Hur kommer det sig att jag inte alls känner mig som människa för tillfället? Jag går omkring i ett töcken, kan inte riktigt koncentrera mig, inte riktigt fokusera. Varje rörelse kräver tankekapacitet, varje grepp om ett föremål koncentration för att inte tappa det. Solen skiner och finländarna förvandlas på två röda sekunder till ett lyckligt, livsnjutande, sprudlande folk som skakar av sig den långa vintern och gör sig redo för att börja leva igen.

Inte jag. Solen skiner, men mest för starkt och rakt i mina ögon. Jag vill bara kura ihop och lägga mig på golvet i fosterställning. Glömma bort att livet omkring mig existerar. Huvudet bankar, det är fyllt av stress, kom-ihåg, planer, måsten, grubblerier och virrvarr. Jag alternerar migränmedicinen med meditation, men ingenting verkar hjälpa. Min vinterdepp har verkligen inte bytts ut mot sommarpepp...

Jag försöker göra en sak i taget, men allting är ett enda kaos. Allt omkring mig är ett kaos, allt inanför mig är ett kaos. I vissa stunder kan jag känna av ett lugn. Jag är här, just nu, och det är bara att ta vara på den stunden så som den är. Men alla dessa små orosmoment, påminnelser om vad som borde och ska göras, dyker snart upp igen och börjar riva i mig. Eller så är det jag som river i mig. Känner mig så obekväm att jag helst skulle riva av mig mitt eget skinn. För att kunna andas igen. Komma upp till ytan.

Det här är precis så obekvämt som jag känner mig. Uäh.

Problemet är att jag börjar prestera mitt liv när det blir så här. Jag säger inte det jag säger utav intresse, utan för att verka smart, eller intressant, eller påhittig. Och blir jag något av dessa genom detta presterande? Verkligen inte. Tvärtom. Jag blir pretantiös. Färglös. Trist. Jag försöker skita i sådant som inte intresserar mig, men när min energi inte verkar räcka ens till det jag verkligen vill göra, då blir jag bara frustrerad och nedstämd. Det handlar inte om att man borde ta sig i nacken, det handlar om skaka av sig det man inte behöver bry sig om.

Förhoppningsvis drar den här känslan snart förbi. Jag kommer att minnas hösten 2014 som den lyckligaste tiden i mitt liv. Och våren 2015, den kommer jag inte att ägna mången tanke.

Etikettfritt!

Av någon anledning har jag gått ett flertal diskussioner om sexualitet och de sexuella läggningar som finns på sista tiden. Den allra senaste diskussionen uppstod mitt under ett sällskapsspel där jag hade som uppgift att sjunga en strof ur sången En sån karl: "Ja han går som en karl, han ser ut som en karl, med en kropp som en karl...". Min spelkumpans uppgift var att fortsätta sången där jag slutade. Hon hade ingen aning om sångtexten och sjöng glatt "Men han är ingen karl!". Vi skrattade ihjäl oss av den nypåhittade tolkningen av Lill Lindfors dänga, och utnämnde den till årets HBTQIPM-låt. Även om jag inte riktigt är säker på de tre sista bokstäverna så hade jag ingen aning om att den tidigare termen HBTQ utökats med ytterligare några initialbokstäver. Tydligen har det funnits ett behov av att omfatta fler sexuella läggningar i beteckningen. Jag kände mig tvungen att göra en bakgrundssökning, och den ledde mig till den allomfattande förkortningen (kan det ens kallas för förKORTning längre?) "HBTQIPBDSM". Så nu borde vi inte ha missat en enda subsexualitet (http://www.sydsvenskan.se/kultur--nojen/vad-star-iet-i-hbtqi-for/).

Du kanske håller med mig om att den här evinnerliga kategoriseringen och rubriceringen av folks läggning börjar gå en aning över styr? Ju fler initialbokstäver vi slänger in i vår HBTQETC...förkortning, desto märkligare blir behovet av en sådan term över huvud taget. Om nu någon först upplevde att det behövs en term för det som anses vara en onormerad sexuell läggning, kanske det var för att ha någonstans att landa? En term som "HBTQ-person" kan hjälpa dig att själv skapa och upprätthålla din identitet, men också vara ett ord med vars hjälp du kan kommunicera information om dig själv till andra. Vi människor, sociala som vi är, behöver hela tiden utforska och bekräfta de ramar som skapar vår självbild, vår identitet och vårt sammanhang, i interaktion med andra.

Men så finns det personer, som också har en avvikande sexuell läggning och som ändå inte känner att de hör till HBTQ-gänget. De passar inte in bland avvikarna ens. Så hur löser man detta? Jo, man slänger in några bokstäver till för att täcka allt fler sexuella läggningar. Man välkomnar alla in i gänget vilket givetvis är en bra grej. Ingen ska behöva känna sig avvisad på grund av sin läggning.

Mitt problem och min frustration ligger däremot i att vi har ett sådant evinnerligt behov av att kategorisera oss själva. Att lägga etikett på vilka vi är och vad det ska kallas. Ibland går det helt enkelt inte. Nyord på nyord kan dyka upp i vårt språk i ett försök att rama in och rubricera fenomen i vår värld, men det som sker är slutligen väldigt flyktigt. Vi ändrar åsikt, vi låter värderingar styra, vi låter känslor styra, vi försöker vara förnuftiga, och ibland så tröttnar vi helt enkelt. Har du ätit prinsesstårta morgon, middag, kväll i två veckor så kommer du nog inte att vara lika förtjust i det som du varit innan. Prinsesstårtan är knappast en så fundamental del av din självbild, men grundtanken finns kvar. Den bild du har av dig själv förändras konstant. Antingen utav sig själv eller på grund av någon yttre omständighet.

Att googla "prinsesstårta" var en gemytlig upplevelse!

Nu menar jag inte att den sexuella läggning man har (nödvändigtvis) är någonting man tröttnar på, men jag tror ändå på att det där kan ändras. Det beror ju liksom också på vilken sorts människor du möter i ditt liv. Med vem du upplever att du hör hemma. Och ändå. En vacker dag vaknar du och inser att du stannat kvar alltför länge och inte längre hör hemma på samma ställen som tidigare. Det är då som en etikett kan göra det svårt att gå vidare. Etiketten är en del av din identitet, och väljer du att riva loss etiketten så är det, tja, bäddat för identitetskris.

Vi skapar oss många olika etiketter under våra liv. Vi har en liten termbank som vi använder för att beskriva oss själva. Jag brukar använda fnittrig, energisk, grubblare, pedagog, scenkonstnär, introvert, pratsam... och så vidare när jag ska beskriva mig själv. Människor omkring mig lägger givetvis också sina egna etiketter på mig och på samma sätt som jag lägger etiketter på dem. Det är någonting vi människor helt enkelt gör eftersom det skapar förståelse. Humanist som jag är (etikett!) måste jag ändå säga att snälla försök glömma bort den där etiketten ibland. Vi är sist och slutligen människor, alla unika, olika OCH lika. Det är inget fel på att bryta mönster och uppfattningar och samla på sig lite identitetskriser. För det är då vi börjar tänja på våra egna gränser. Det är tack vare våra identitetskriser som vi kan se världen och oss själva med nya ögon.

Rätt så uppfriskande, eller hur?

Fynda kreativitet

Är världen mättad på nya idéer? Det krävs en hel del för du idag ska komma på nya fyndiga idéer, sådant som verkligen förändrar allting på ett litet ögonblick, idéer som en helt vanlig människa kan kläcka en vanlig vardag. Och är det okej att i denna idétorka få ställa krav på hur bra dessa idéer ska vara? Är t.ex. pizzaburgaren som det nu görs reklam för verkligen ett revolutionerande påhitt? En värld där vi ständigt är på jakt efter det nya, heta, trendiga, blir i slutändan alldeles utmärglad, vi behöver tid för att bara vara nöjda med vad vi redan har. Istället för att med våld tvinga fram allt mer löjeväckande uppsåt, vars verkliga främsta egenskap är rent kommersiell.

Kanske den mest korkade idén någonsin.

Sitter du framför ett piano, finns det oändligt med kombinationer på hur du kan trycka på tangenterna för att skapa en melodi, och ändå hittar du alltid någonting bekant - någonting som redan finns - i det du spelar för första gången. Och visst, du kan trycka in tangenterna så slumpmässigt att det inte längre skapas en melodi, utan snarare ljudsekvenser utan sammanhang. Toner som inte hänger ihop med varandra. Man kan emellertid alltid fråga sig vem som avgör om ljuden skapar melodier eller inte och om de i så fall ändå har någotslags estetiskt värde eller ej. Men om vi ska vara riktigt ärliga, så upplevs plinkaplonkande på piano sällan väldigt njutningsbart eller estetiskt, åtminstone inte av en den stora massan.

Men för att återgå till idéer och sluta upp med metaforer. Det finns nog någonting jämförelsebart mellan att kläcka idéer, och att komma på nya melodier. Intuition, flow, tajmning, inställning, slumpen... Alla dessa spelar oundvikliga roller i kreativa processer, men är ändå inte garantier på att resultatet skulle vara enastående och nyskapande. Det finns inget recept på hur du kommer på en bra idé. Tekniker på hur man masserar geniknölarna finns det nog gott om, men de är ändå bara tekniker. Ingen garanti här heller. Ändå lyckas en del människor komma på sådant som ingen annan kommit på tidigare. Vi kallar sådana människor kreativa, till och med genier, och deras upptäckter spelar avgörande roll för ett stort antal människor. Ändå tror jag att också de här personerna lider av idétorka nu som då... Och att lida av idétorka, måste vara en fruktansvärt frustrerande känsla, speciellt om man tidigare blivit uppmärksammad för sina idéer.

Vi borde inte tvinga fram nya idéer. Aldrig någonsin. Det är någonting grundläggande som försvinner ur den kreativa processen då vi medvetet försöker komma på en bra idé. Förutom charmen med nya upptäckter då förstås. Vad som händer när vi börjar producera idéer på löpande band är att vi ändrar på drivkraften för skapandet, vi tvingar oss till en prestation istället för en process. Det är inte alltid en dålig sak att ha siktet på målet, men för att kunna leva ett kreativt och egentligen ganska enkelt liv krävs det att man klarar av att släppa taget om vad man förväntar sig, och mera leva i stunden. För det är nog där det kreativa tänket vaknar.

Håll huvudet kallt och låt din kreativitet ta paus ibland!