tisdag 17 februari 2015

Fynda kreativitet

Är världen mättad på nya idéer? Det krävs en hel del för du idag ska komma på nya fyndiga idéer, sådant som verkligen förändrar allting på ett litet ögonblick, idéer som en helt vanlig människa kan kläcka en vanlig vardag. Och är det okej att i denna idétorka få ställa krav på hur bra dessa idéer ska vara? Är t.ex. pizzaburgaren som det nu görs reklam för verkligen ett revolutionerande påhitt? En värld där vi ständigt är på jakt efter det nya, heta, trendiga, blir i slutändan alldeles utmärglad, vi behöver tid för att bara vara nöjda med vad vi redan har. Istället för att med våld tvinga fram allt mer löjeväckande uppsåt, vars verkliga främsta egenskap är rent kommersiell.
Kanske den mest korkade idén någonsin.

Sitter du framför ett piano, finns det oändligt med kombinationer på hur du kan trycka på tangenterna för att skapa en melodi, och ändå hittar du alltid någonting bekant - någonting som redan finns - i det du spelar för första gången. Och visst, du kan trycka in tangenterna så slumpmässigt att det inte längre skapas en melodi, utan snarare ljudsekvenser utan sammanhang. Toner som inte hänger ihop med varandra. Man kan emellertid alltid fråga sig vem som avgör om ljuden skapar melodier eller inte och om de i så fall ändå har någotslags estetiskt värde eller ej. Men om vi ska vara riktigt ärliga, så upplevs plinkaplonkande på piano sällan väldigt njutningsbart eller estetiskt, åtminstone inte av en den stora massan.

Men för att återgå till idéer och sluta upp med metaforer. Det finns nog någonting jämförelsebart mellan att kläcka idéer, och att komma på nya melodier. Intuition, flow, tajmning, inställning, slumpen... Alla dessa spelar oundvikliga roller i kreativa processer, men är ändå inte garantier på att resultatet skulle vara enastående och nyskapande. Det finns inget recept på hur du kommer på en bra idé. Tekniker på hur man masserar geniknölarna finns det nog gott om, men de är ändå bara tekniker. Ingen garanti här heller. Ändå lyckas en del människor komma på sådant som ingen annan kommit på tidigare. Vi kallar sådana människor kreativa, till och med genier, och deras upptäckter spelar avgörande roll för ett stort antal människor. Ändå tror jag att också de här personerna lider av idétorka nu som då... Och att lida av idétorka, måste vara en fruktansvärt frustrerande känsla, speciellt om man tidigare blivit uppmärksammad för sina idéer.


Vi borde inte tvinga fram nya idéer. Aldrig någonsin. Det är någonting grundläggande som försvinner ur den kreativa processen då vi medvetet försöker komma på en bra idé. Förutom charmen med nya upptäckter då förstås. Vad som händer när vi börjar producera idéer på löpande band är att vi ändrar på drivkraften för skapandet, vi tvingar oss till en prestation istället för en process. Det är inte alltid en dålig sak att ha siktet på målet, men för att kunna leva ett kreativt och egentligen ganska enkelt liv krävs det att man klarar av att släppa taget om vad man förväntar sig, och mera leva i stunden. För det är nog där det kreativa tänket vaknar.

Håll huvudet kallt och låt din kreativitet ta paus ibland!

söndag 8 februari 2015

Vad vill du bli när du blir stor?

Det är ju alldeles fåfängt. Att vi ställer frågan "Vad vill du bli när du blir stor?" till barn i lågstadieåldern, och tycker det är smågulligt när de svarar prinsessor eller brandmän (även om det ur ett jämställdhetsperspektiv kan vara svårsmält), och om svaret ens en gnutta rör sig mot vår egen bransch blir vi stormförtjusta. Svar i stil med "rektor" till en pedagog, eller "ha en blombutik" till en biolog. Leder inte frågan till en rätt så inskränkt bild av vad framtiden innebär?

För ju mer jag tänker på arbete och vad jag själv vill bli när jag blir stor, desto svårare verkar det bli att understryka vad det egentligen är jag vill jobba som i framtiden. För vuxenvärlden är inte så enkel som vi låter barnen tro. Vi lever i en tid av snabba förändringar och arbetsplatser som ändrar i ett huj, och som studerande lever jag ständigt under en framtidsångest. Arbetslöshet lockar inte, fattigdom lockar inte heller, och även om jag trivs på mitt nuvarande jobb ser jag det inte som en lösning på min framtida ekonomi eller en livsstil jag vill fortsätta med för resten av mitt liv. Många känner säkert likadant. Man lyckas kanske få ett jobb, men ett jobb som där man har få möjligheter att avancera. Dessutom vill man kanske helst få någonting som passar bra ihop med den utbildning och kompetens man har. Är sådant ens möjligt? Kan man hitta sin arbetsplats-soulmate?

Det har skrivits skräckhistorier i tidningarna om unga som trots otaliga arbetsansökningar aldrig lyckats få ett jobb, eller ens kommit på arbetsintervju. Antingen är man för kompetent, eller saknar erfarenhet, är för ung, för gammal, passar inte arbetsplatsens image eller råkar bli förbisedd i antagningsprocessen. För antalet sökande har det förmodligen varit gott om.

Jag inser att hela inlägget har en cynisk underton, men egentligen vill jag lyfta fram det positiva. Den fråga vi borde ställa våra barn är "Vad drömmer du om?", "Vad är du beredd att kämpa för?" eller "Vad tycker du att är viktigt i livet?". Rama inte in världen, öppna upp den, inte bara för barn utan för dig själv också. Vår värld kräver starka individer, passionerade personer som brinner för sina åsikter och ideal, som vågar arbeta självständigt och målmedvetet i interaktion med andra.

Helt i enlighet med platsannonsernas kriterier.

To be or how the f*ck am I supposed to be?

Hamlet sade det. På ett ungefär. Att vara. Eller, hur i helvete är det meningen att jag ska vara? Och jag kan verkligen instämma. För det finns dagar (och om man har riktig otur långa perioder) då man uppfylls av en äcklig, krälande, bedövande känsla i kroppen som tar över både känslor och tankekapacitet och som förhindrar en från att bara göra det självklara. Att vara.

Nu led väl Hamlet någonlags kval när han uttryckte sina berömda ord (men om man läst Shakespeare så vet man att denna replik inte hör till den kända scen man gärna kopplar ihop med uttrycket. Ni vet, mörkt rum, Hamlet ensam i strålkastarljuset med en dödskalle i handen. Vet inte om detta var så relevant för det här inlägget, men låt gå). Kanske lider jag också kval, men har inte kunnat sätta fingret på vad det är jag kvider för.

För ännu några månader sen var jag på vippen att publicera ett inlägg om hur lycklig jag var. Ärligt talat gick jag omkring i ett lyckorus halva hösten, och kunde inte förstå vad det berodde på, men det kändes underbart att få sväva på den vågen ett tag. Nu har den vågen olyckligtvis dragit förbi, och jag vill helst av allt gömma mig under mitt täcke och bo där tills den här olustiga känslan försvunnit. Visst kan jag spekulera kring orsaker till varför livet bara är en enda grå mömmö för tillfället, men jag strävar hellre vidare, framåt och försöker glömma det förflutna. Hakuna Matata, eller hur det nu var.

Jag är helt säker på att jag VILL vara, helst här och nu och om det ännu gick att slänga in entusiastiskt i den kombon så skulle det sitta fint. Tyvärr så drar mina tankar konstant iväg åt ett håll som gör mig rätt så olycklig. Det är tankar som jag i höstas trodde jag gjort mig av med för gott, men HAHA, där var Flius en aning för optimistisk. Tankar som får mig att tvivla på mig själv och mina förmågor, tankar som låser mig, grubblerier, bekymmer och en rätt så stor dos av självförakt. Och gudarna ska veta, att den energi jag lägger på alla dessa onödiga tankar hade jag haft mycket nytta av i detta februarimörker. Till exempel till att fylla vardagarna med lycka och lugn istället.

Det bästa vore väl att bara ta det lugnt och vänta på att stormen drar förbi. Otåligheten får det att krypa i mig, men jag måste börja acceptera att man inte kan ha bra dagar jämt. Och att lyckan inte kommer så länge man jagar den.

Ifall jag inte hör av mig på ett tag hittar man mig antagligen inkurad under mitt täcke.