Har ni hört det rätt plumpa uttrycket "ljushora"? Uttrycket blev bekant för mig under min första studietid då vi gjorde ljussättningar till våra teaterföreställningar. Ljushoran är den person som går omkring på scenen medan ljusteknikern riktar strålkastarna så att ljuset lägger sig över scenen på bästa ändamålsenliga sätt. Ljushoran har ingenting med själva föreställningen att göra, utan är bara där i rampljuset under en stund, för att sedan gå av scenen och inte lämna ett spår efter sig. Det enda som blir kvar är en fungerande ljussättning som ska lysa upp någon helt annan, någon som uppfyller scenrummets verkliga syfte.
Ibland känner jag mig som en ljushora. Jag vill ta plats, stå i strålkastarnas sken - en liten stund i alla fall. Jag vill vara till nytta och känna mig behövd. Men efter att jag utfört mitt uppdrag går jag av scenen och blir bortglömd. Det är kanske mitt eget fel, publiken vet inte om min existens eftersom jag delvis inte vill stå på scen och bli uttittad. Jag önskar ändå att jag lämnade ett tydligare spår efter mig. Att de där på läktaren ägnade ljussättningen en tanke: "Vilken lyckad ljussättning, skådespelarna syns verkligen fram i det här skenet. De måste ha uttnyttjat någon för att testa ljuset".
Det är en alldeles fåfängt att tänka så. Hur skulle man komma på en sådan tanke mitt under en medryckande föreställning? Det är liksom inte det relevanta i sammanhanget. Det relevanta är produktionen, slutresultatet, föreställningen. Jag borde vara glad av att ha fått vara en del av det. Att jag var med och drog mitt strå till stacken. Men jag kan ändå inte hjälpa att jag känner mig utanför, avsides och också ganska onödig i det stora hela.
Jag vet inte vart jag är på väg med denna liknelse. Kanske söker jag fortfarande en balans mellan att synas och höras och att verkligen våga och vilja ta plats.
Jag både vill och vill inte vara skådespelare. Så länge jag inte vet vågar jag inte annat än att vara annat en bortglömd ljushora.
