Mera av Ann Heberlain

Det känns en aning tvetydigt att känna igen sig i hennes texter, men jag skrattade högt åt följande utdrag. Hon lyckades lyfta fram ett beteende som jag kan relatera till trots att jag inte ens fattat att jag ägnat mig åt dylika flykter hela mitt liv:

"När jag var liten flicka var jag väldigt blyg. Jag är fortfarande väldigt blyg men jag har lärt mig att dölja min blyghet. Det finns vissa knep. Man kan till exempel ställa sig på en scen eller man kan gå in i en studio eller man kan resa sig upp och hålla tal. Då märker ingen att man är blygö Sedan gäller det bara att undvika småpratet efteråt, snabbt springa ut genom någon bakdörr eller så." -Ann Heberlain

Istället för att gå på kalas

Jag önskar ibland hemska saker. Sådant som man inte får önska eftersom det både är en väldigt egoistisk önskan och dessutom orsakar andra lidande. Men när mitt huvud går på spinn och jag inte kan uttrycka mig genom ord då orden är alldeles för små och det jag vill berätta alldeles för ohanterligt önskar jag att jag fick hjälp utan att behöva be om det. Utan att behöva verbalisera det som händer inom mig. Hur skulle det gå till? Jag vet inte ens själv vad som händer och när jag försöker förklara det för någon annan känns det så - ...futtigt. Det jag beskriver låter inte rätt, inte sant. Det jag kan återge är bara antydningar av det jag upplever, eftersom orden som använts i århundraden för att beskriva lidande, maktlöshet, sorg och ångest tappar sin mening när jag försöker dela med mig. Jag kan inte dela med mig. Det blir fel. Det känns fel. Och jag tror orsaken till det är att jag upplever att det är fel. För mig. Att jag är fel.

Jag tänker att jag borde gå ut. Träffa mera människor. Prata och diskutera. Bli dragen tillbaka till jordens yta. Men varje gång jag tar mig ut återvänder jag och känner att jag mår dåligt. Att jag inte kan ta till mig så mycket av världen på en gång och att jag inte passar in. Om det är en bra dag lever jag för stunden och känner inget obehag, ingen vånda. Men när jag återvänt hem och stängt dörren bakom mig kryper myrorna fram. Myror som inte bara kryper i mitt huvud, utan genom hela min kropp och gör mig rastlös och utom kontroll. Då är det redan för sent. Om jag gråter är det ingen som ser. Om jag ligger i fosterställning är det ingen som vet. Om jag undviker alla speglar eftersom jag inte vill se mig själv, om jag river mitt hår, om jag hulkar och jämrar mig, om jag försöker vädra bort obehaget och höstmörkret och bananflugorna som fyller mitt hem med sitt dystra svävande. Det finns ingen annan som vet. Som ser. Som kan räcka mig handen och ta mig över tröskeln.

Oroa dig inte. Jag kan ta mig vidare efter tröskeln. Det är bara det första steget som är så svårt att ta, som jag behöver en hjälpande hand till. Sedan kan jag gå själv. Du behöver inte ta ansvar för mig men putta mig gärna i rätt riktning. Momentum sköter resten, tills jag kan gå vidare på egna ben.

Men än så länge har jag inte kommit fram till var den hjälpande handen är och vilken tröskel det är jag ska över. Det handlar inte om att jag inte har människor som stöttar mig i min omgivning, det handlar om att jag själv är så förvirrad att inte kan se klart. Var jag kan få hjälp. Vilket som är mitt nästa steg. Hur jag ska gå till väga. Och så länge jag är förvirrad så är jag också hjälplös. Ett stumt offer som inte kommer någon vart, hur hon än försöker. Min värsta mardröm har på så vis blivit sann och lockar fram panikkänslan som suttit och väntat på att jag sänker gardet.

Då, när mardrömmen blir verklighet, önskar jag mig. Att jag skulle bli galen. Mitt på ljusan dan. Mitt bland folk. Bara släppa allting. Bara visa hur det är. Hur det känns. Att det är så stort på insidan, fast det knappt syns utanpå. Riva och klösas och förstöra, på samma sätt som det rivs, klöses och förstörs inom mig. Att någon skulle se och begripa. Hon behöver hjälp. Kan någon inte hjälpa henne?

Det känns förfärligt att skriva de orden. Erkänna. Hjälp. Det är vad jag behöver. Från någon annan än mig själv. Jag är inte en speciellt bra person att umgås med när jag mår dåligt. Och jag tvingas umgås med mig själv konstant. Jag gör inte saken bättre, tvärtom, jag mår bara sämre och sämre av att vara i mitt sällskap.

Jag är fångad i en bur. Ensamheten är min trygghet, men också min värsta fiende. Sällskap är vad jag behöver, men inte är förmögen till. Det bultar hela tiden vid vänstra tinningen. Jag tror det är där jag är bojad. Jag är fånge i mig själv.

Höstmörka ångestcirklar

Jag har dekorerat sidan av min bokhylla med cirka femton post-it-lappar. På lapparna står det olika slags peppande uppmaningar som "Skjut inte upp lyckan" och "Lita på dina förmågor". De kändes meningsfulla när jag skrev dem, det kändes meningsfullt att klistra fast dem där, lite i skymundan ifall någon kommer och hälsar på men ändå tillräckligt synliga för att jag ska kasta ett öga på dem varje dag. Jag tänkte "Nu ska det börja hända grejer, idag är början på ditt nya liv!". Fylld av hoppfullhet fäste jag dem där, med en önskan om att min tro på mig själv hänger på dessa post-it lappar, att de ska ge mig kraft att ändra på hur jag tänker, hur jag känner mig, hur jag fattar beslut.

Kafka

Lapparna har hängt där en vecka nu. Hoppfullheten har runnit av mig och istället har rådlösheten flyttat in. Vad ska jag göra nu när post-it-lapparna inte hjälper? Vad är det som jag gör fel hela tiden? Lapparna får hänga kvar trots att deras magi tröt snabbare än jag trott. Förmodligen för att magin mer sannolikt hänger på mig än på lapparna.

Jag går omkring i cirklar, hamnar alltid tillbaka på ruta ett. Läser Ann Heberlain, lugnar mig för hon verkar klok, fylls av ångest för att jag känner igen mig. Ångest för att jag kände igen mig också för tre år sedan, i en tid som jag trodde jag lyckats lämna bakom mig. Ruta ett. En förbannat hopplös ruta att hamna i ska jag säga er.

"Jag blir så rädd när jag förstår att alla andra är normala. När jag förstå att alla andra klarar av det där jag inte kan. Det är som om resten av världen talar ett språk jag inte förstår. Jag saknar något. En doft. Ett ljud. Ett särskilt ljus. Något jag känner igen. En egen värld. En värld som är min. De där världen som var min. Den där välrden jag behärskade. Där jag kunde språket och visste hur maten smakade och musiken lär och sagorna slutade. Jag vet att det landet finns någonstans men jag har glömt hur man hittar dit. Jag gick vilse. Jag tappade kartan. En främling är jag bland främlingar. Jag är så väldigt rädd. Så väldigt väldigt rädd." ur Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, av Ann Heberlain

Jag har alltid tyckt att hösten är den vackraste, men samtidigt mest melankoliska årstiden. Jag vågar inte andas när jag går ut i rädsla för att andas in all denna melankoli som genomsyrar luften. Så jag sitter inne och tittar på hösten genom mitt fönster istället och försöker ignorera faktumet att mörkret faller allt snabbare. Mörkret kommer att sluka mig, det gör det varje år, men det är ingenting jag någonsin kommer att vänja mig vid. Det här året har varit tungt. Så fruktansvärt tungt.

Flugförintaren

Jag lägger en omtumlande vecka bakom mig och fortsätter som vanligt, fast jag inte skulle. Allting är likadant fast ändå inte. Jag läste en artikel om hur man kan förbättra sitt självförtroende och nu förssker jag leva enligt den sidans lärdomar. Det var i och för sig en riktigt härligt klychig självhjälpssida, av värsta sorten, men jag tänkte att om jag nu gick ner i vikt med hjälp av internets banaliteter så ska det väl gå att få ett bättre självförtroende på samma sätt (det påstås att bantning bygger på 20% motion och 80% matvanor eller någonting sånt, men jag hävdar att 80% av arbetet är det som sker i ens eget huvud, det vill säga mentalt peppande och ihärdighet av alla former av banalitet, maten och motionen kan dela på de överblivande procenterna). Plus att jag verkligen försökt göra mitt bästa för självförtroendet IRL också, så ingen fara. Riktiga människor är informerade. Så det så, jag är inte totalt uppslukad av cyberspace.

Det jag lärde mig från den underbart sliskiga självhjälpssidan var att se på alla kritiska tankar som flugor. Får man syn på en är det bara att slå ihjäl den. Så här brutal klarar jag ändå inte av att vara, så de kritiska tankar jag nu fångar upp får nog inta skepnaden av en fluga, men istället för flugsmälla använder jag en fenomenal laserblick. Jag stirrar stint på flugan tills den POFF träffas av laserstrålen och går upp i rök. Varje gång jag visualiserar den ivägpoffade flugan kan jag inte låta bli att flina åt röken som ligger kvar efter att flugan förintats ur mina tankar. Det är nog synnerliga saker som underhåller mig, det medger jag, men poängen som vi inte ska missa är att det känns som om det fungerar. Flugorna försvinner sakta men säkert, och om de är av den där svårinfångade sorten, så tvingar jag mig att fånga in den; att formulera vilken kritisk tanke den flugan står för, innan jag förintar den. Ibland är det nämligen inte lätt att sätta i ord på vilket sätt jag är kritisk, jag vet bara att jag är det.

Ihärdighet. Pepp. Mental styrka.

Det är många tankar som fyller mitt huvud, men de kritiska, de säger jag tack och adjö till.

Fli med laserblicken, flugornas största fiende. That's me.

No mercy.

Jag skrev i mitt förra inlägg ungefär så här: "Människor reagerar som de gör för att de är människor".

Mycket diplomatiskt och framåttänkande pacifistsnack kan jag sitta och häva ur mig, men här under de senaste veckorna har jag varit så överväldigad av allt det goda mänskligheten borde, men inte för tillfället lyckas, åstadkomma, att jag inte ens insett hur jäkla grymt jag kan bete mig. Mot mig själv främst, men jag tvivlar inte på att denna grymhet också sprider sig till mina relationer. Förgiftad situation. Identitetskris kanske?

Jo, identitetskris absolut. Det känns som att det tidigare var så enkelt att veta vem jag var, eller åtminstone så gick jag inte och ifrågasatte hela min existens med jämna mellanrum.  Nu finns det liksom inte riktigt någonting kvar att grunda min identitet på. Vet ni vad viktnedgång gör med ens personlighet? Inte jag heller före det slog mig rakt i ansiktet. Vem är den där människan som ser på mig i spegeln? Det där är inte jag. Vem är jag? Varför känns min kropp annorlunda?

Alltså fatta den förändringen. Du är rent fysiskt inte samma person. Det är en märkvärdig känsla. Och den bådar oftast mycket gott med sig. Man känner sig snyggare (vilket egentligen är så synd för det bevisar bara att man fallit för vårt samhälles skönhetsideal), lättare (vilket, let's face it, man är), smidigare och lycklig över att man nått sitt mål.

Den känslan kan jag få när jag ser foton på mig själv som andra har tagit. Spegelbilden ljuger och det enda jag ser är samma version av mig själv som jag var för ett par år sedan. Och det har ocskå sin förklaring.

Jag har mer eller mindre lidit av (ska vi ta och kalla det för känsliga läsares skull) humörsvängningar under hela mitt vuxna liv. Jag erkänner, jag hanterar inte riktigt den här vuxengrejen. Sommaren jag fyllde 18 minns jag att jag plötsligt slogs av insikten att jag faktiskt blivit vuxen och att det inte fanns någon återvändo. Det var en så fruktansvärd insikt att jag stannade upp mitt i det jag höll på med (jag skopade glass åt en kund i ett kafé om jag inte minns fel) och kunde inte riktigt förstå innebörden och konsekvenserna av att inte längre vara ett barn.

Jag har dessutom vuxit upp till att bli en väldigt kritisk ung dam. I skolan lärde de att man ska observera sin omgivning, både för att ta intryck och för att granska den kritiskt. De här var ju väldigt intressant, tyckte jag, så jag observerade och granskade och kritiserade allt vad jag orkade. På senare tid har jag "kantapään kautta" lärt mig att det kan vara bra att utöva konstruktiv problemlösning, acceptans och lite "låt-gå"-tänkande för att inte bli en hopplöst bitter bisamråtta. Men kritikerradarn går nog inte längre att slå av för min del, och för mig är det lika mycket en förbannelse som en gåva.

Kritiska personer ställer höga krav. På sin omgivning och på sig själv. Det är kanske här min grymhet gör entré. Jag ställer fruktansvärt höga krav på mig själv. Eller gjorde det åtminstone tidigare. Här är ett av mina drabbade identitensskapande områden. I något skede orkade jag inte vara bäst längre, för det blev alldeles för svårt. Så jag släppte den där strävan till att bli bäst. Jag släppte min ambition, valde att misslyckas "enligt planen" istället för att låta misslyckaden träffa mig som blixtar från klar himmel. Så jag ser mig i grund och botten som en rätt ambitiös och duktig person, men jag har liksom försökt trycka undan den rollen för min egen prestationsångest skull. Så hur andra och även jag själv uppfattar mig i fråga om ambition är rätt luddigt för tillfället. Men jag har aldrig släppt tanken på att jag har potential att vara bäst och det är här det blir problem. För ärligt talat, jag kommer aldrig att vara bäst i någonting för vi är alltför många männsikor här på vår planet för att jag ska ha en chans och jag är faktiskt helt okej med den tanken. I teorin. Men i praktiken, inuti mitt huvud, finns ett desperat rop efter bekräftelse på att jag är sjukt suverän på åtminstone en sak, helst flera (okej medges, jag vill vara bäst på allt...), utan att det egentligen spelar så stor roll vad det är bara jag själv tycker det är roligt. Det är en så väldigt barnslig tanke, men den råkar nu har gjort sig bekväm i min tankekammare och vägrar avlägsna sig. Och nu när jag inte lyckas, delvis av min vana att nobba ambition, delvis på grund av min egen potetial, så går jag istället omkring och känner mig dålig och misslyckad för jämnan. Och speciellt det där med att inte ens försöka får kritikern inom mig att rasa. Sällan händer det att jag låter mina egna brister förbli okommenterade i min tankemonolog.

Så vad händer? Jag utvecklar ett uselt självförstoende med noll tillit på min egen förmåga eller min kompetens. Jag är per automatik skitdålig på allt jag gör. Därför kör kompensationsmaskineriet igång. "Var trevlig mot alla, bjud på dig själv, ansträng dig lite extra, gör en dubbelkoll, se till att du verkligen försöker ditt allra, allra, allra, allra bästa." Frusterande att inte kunna leva upp till standard eftersom hjärnan åter igen är där och kritiserar så fort jag inte uppfyller kraven. Jag blir besviken på mig själv, vresig mot andra. Bitter.

Många elaka tankar. Många krav. No mercy. Det är vad jag utsätter mig själv för. Av någon anledning. Människor reagerar som de gör för att de är människor. Ja, just så sa jag. Och ändå. Jag är människa, men känner mig alltmer sällan mänsklig. För att jag inte tillåter mig själv att vara det.

Just nu kan jag skriva om allt det här i en rätt osaklig och ironisk ton, vilket jag kanske inte egentligen föredrar, men mitt andra alternativ är att inte skriva alls. Ironin ger mig lite distans till alltihopa och jag måste verkligen få skriva ner det här och bara betrakta det från ett visst avstånd. Utan att känslan av maktlöshet håller strypgrepp om min hals. Utan att behöva känna att jag skriver för någon annan än mig själv.

Publiceras oredigerat. För en gångs skull.