tisdag 20 oktober 2015

Höstmörka ångestcirklar

Jag har dekorerat sidan av min bokhylla med cirka femton post-it-lappar. På lapparna står det olika slags peppande uppmaningar som "Skjut inte upp lyckan" och "Lita på dina förmågor". De kändes meningsfulla när jag skrev dem, det kändes meningsfullt att klistra fast dem där, lite i skymundan ifall någon kommer och hälsar på men ändå tillräckligt synliga för att jag ska kasta ett öga på dem varje dag. Jag tänkte "Nu ska det börja hända grejer, idag är början på ditt nya liv!". Fylld av hoppfullhet fäste jag dem där, med en önskan om att min tro på mig själv hänger på dessa post-it lappar, att de ska ge mig kraft att ändra på hur jag tänker, hur jag känner mig, hur jag fattar beslut.
Kafka

Lapparna har hängt där en vecka nu. Hoppfullheten har runnit av mig och istället har rådlösheten flyttat in. Vad ska jag göra nu när post-it-lapparna inte hjälper? Vad är det som jag gör fel hela tiden? Lapparna får hänga kvar trots att deras magi tröt snabbare än jag trott. Förmodligen för att magin mer sannolikt hänger på mig än på lapparna.

Jag går omkring i cirklar, hamnar alltid tillbaka på ruta ett. Läser Ann Heberlain, lugnar mig för hon verkar klok, fylls av ångest för att jag känner igen mig. Ångest för att jag kände igen mig också för tre år sedan, i en tid som jag trodde jag lyckats lämna bakom mig. Ruta ett. En förbannat hopplös ruta att hamna i ska jag säga er.

"Jag blir så rädd när jag förstår att alla andra är normala. När jag förstå att alla andra klarar av det där jag inte kan. Det är som om resten av världen talar ett språk jag inte förstår. Jag saknar något. En doft. Ett ljud. Ett särskilt ljus. Något jag känner igen. En egen värld. En värld som är min. De där världen som var min. Den där välrden jag behärskade. Där jag kunde språket och visste hur maten smakade och musiken lär och sagorna slutade. Jag vet att det landet finns någonstans men jag har glömt hur man hittar dit. Jag gick vilse. Jag tappade kartan. En främling är jag bland främlingar. Jag är så väldigt rädd. Så väldigt väldigt rädd." ur Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, av Ann Heberlain

Jag har alltid tyckt att hösten är den vackraste, men samtidigt mest melankoliska årstiden. Jag vågar inte andas när jag går ut i rädsla för att andas in all denna melankoli som genomsyrar luften. Så jag sitter inne och tittar på hösten genom mitt fönster istället och försöker ignorera faktumet att mörkret faller allt snabbare. Mörkret kommer att sluka mig, det gör det varje år, men det är ingenting jag någonsin kommer att vänja mig vid. Det här året har varit tungt. Så fruktansvärt tungt.


Inga kommentarer: