No mercy.

Jag skrev i mitt förra inlägg ungefär så här: "Människor reagerar som de gör för att de är människor".

Mycket diplomatiskt och framåttänkande pacifistsnack kan jag sitta och häva ur mig, men här under de senaste veckorna har jag varit så överväldigad av allt det goda mänskligheten borde, men inte för tillfället lyckas, åstadkomma, att jag inte ens insett hur jäkla grymt jag kan bete mig. Mot mig själv främst, men jag tvivlar inte på att denna grymhet också sprider sig till mina relationer. Förgiftad situation. Identitetskris kanske?

Jo, identitetskris absolut. Det känns som att det tidigare var så enkelt att veta vem jag var, eller åtminstone så gick jag inte och ifrågasatte hela min existens med jämna mellanrum.  Nu finns det liksom inte riktigt någonting kvar att grunda min identitet på. Vet ni vad viktnedgång gör med ens personlighet? Inte jag heller före det slog mig rakt i ansiktet. Vem är den där människan som ser på mig i spegeln? Det där är inte jag. Vem är jag? Varför känns min kropp annorlunda?

Alltså fatta den förändringen. Du är rent fysiskt inte samma person. Det är en märkvärdig känsla. Och den bådar oftast mycket gott med sig. Man känner sig snyggare (vilket egentligen är så synd för det bevisar bara att man fallit för vårt samhälles skönhetsideal), lättare (vilket, let's face it, man är), smidigare och lycklig över att man nått sitt mål.

Den känslan kan jag få när jag ser foton på mig själv som andra har tagit. Spegelbilden ljuger och det enda jag ser är samma version av mig själv som jag var för ett par år sedan. Och det har ocskå sin förklaring.

Jag har mer eller mindre lidit av (ska vi ta och kalla det för känsliga läsares skull) humörsvängningar under hela mitt vuxna liv. Jag erkänner, jag hanterar inte riktigt den här vuxengrejen. Sommaren jag fyllde 18 minns jag att jag plötsligt slogs av insikten att jag faktiskt blivit vuxen och att det inte fanns någon återvändo. Det var en så fruktansvärd insikt att jag stannade upp mitt i det jag höll på med (jag skopade glass åt en kund i ett kafé om jag inte minns fel) och kunde inte riktigt förstå innebörden och konsekvenserna av att inte längre vara ett barn.

Jag har dessutom vuxit upp till att bli en väldigt kritisk ung dam. I skolan lärde de att man ska observera sin omgivning, både för att ta intryck och för att granska den kritiskt. De här var ju väldigt intressant, tyckte jag, så jag observerade och granskade och kritiserade allt vad jag orkade. På senare tid har jag "kantapään kautta" lärt mig att det kan vara bra att utöva konstruktiv problemlösning, acceptans och lite "låt-gå"-tänkande för att inte bli en hopplöst bitter bisamråtta. Men kritikerradarn går nog inte längre att slå av för min del, och för mig är det lika mycket en förbannelse som en gåva.

Kritiska personer ställer höga krav. På sin omgivning och på sig själv. Det är kanske här min grymhet gör entré. Jag ställer fruktansvärt höga krav på mig själv. Eller gjorde det åtminstone tidigare. Här är ett av mina drabbade identitensskapande områden. I något skede orkade jag inte vara bäst längre, för det blev alldeles för svårt. Så jag släppte den där strävan till att bli bäst. Jag släppte min ambition, valde att misslyckas "enligt planen" istället för att låta misslyckaden träffa mig som blixtar från klar himmel. Så jag ser mig i grund och botten som en rätt ambitiös och duktig person, men jag har liksom försökt trycka undan den rollen för min egen prestationsångest skull. Så hur andra och även jag själv uppfattar mig i fråga om ambition är rätt luddigt för tillfället. Men jag har aldrig släppt tanken på att jag har potential att vara bäst och det är här det blir problem. För ärligt talat, jag kommer aldrig att vara bäst i någonting för vi är alltför många männsikor här på vår planet för att jag ska ha en chans och jag är faktiskt helt okej med den tanken. I teorin. Men i praktiken, inuti mitt huvud, finns ett desperat rop efter bekräftelse på att jag är sjukt suverän på åtminstone en sak, helst flera (okej medges, jag vill vara bäst på allt...), utan att det egentligen spelar så stor roll vad det är bara jag själv tycker det är roligt. Det är en så väldigt barnslig tanke, men den råkar nu har gjort sig bekväm i min tankekammare och vägrar avlägsna sig. Och nu när jag inte lyckas, delvis av min vana att nobba ambition, delvis på grund av min egen potetial, så går jag istället omkring och känner mig dålig och misslyckad för jämnan. Och speciellt det där med att inte ens försöka får kritikern inom mig att rasa. Sällan händer det att jag låter mina egna brister förbli okommenterade i min tankemonolog.

Så vad händer? Jag utvecklar ett uselt självförstoende med noll tillit på min egen förmåga eller min kompetens. Jag är per automatik skitdålig på allt jag gör. Därför kör kompensationsmaskineriet igång. "Var trevlig mot alla, bjud på dig själv, ansträng dig lite extra, gör en dubbelkoll, se till att du verkligen försöker ditt allra, allra, allra, allra bästa." Frusterande att inte kunna leva upp till standard eftersom hjärnan åter igen är där och kritiserar så fort jag inte uppfyller kraven. Jag blir besviken på mig själv, vresig mot andra. Bitter.

Många elaka tankar. Många krav. No mercy. Det är vad jag utsätter mig själv för. Av någon anledning. Människor reagerar som de gör för att de är människor. Ja, just så sa jag. Och ändå. Jag är människa, men känner mig alltmer sällan mänsklig. För att jag inte tillåter mig själv att vara det.

Just nu kan jag skriva om allt det här i en rätt osaklig och ironisk ton, vilket jag kanske inte egentligen föredrar, men mitt andra alternativ är att inte skriva alls. Ironin ger mig lite distans till alltihopa och jag måste verkligen få skriva ner det här och bara betrakta det från ett visst avstånd. Utan att känslan av maktlöshet håller strypgrepp om min hals. Utan att behöva känna att jag skriver för någon annan än mig själv.

Publiceras oredigerat. För en gångs skull.