Vi har hängt tillsammans ett bra tag nu. Vi är ganska ensamma i vårt förhållande, men det tycker jag att är rätt skönt. Jag får ha dig för mig själv och det känns tryggt att också dela med mig av de delar av mitt liv som är sanna men inte så läsarfriande alla gånger. Trots att vi då och då tar paus har vi alltid hittat tillbaka till varandra och upptäckt nya sidor av vårt förhållande. Du har funnits där för mig i vått och torrt även om du inte är någon större hejare på att ge tröst och uppmuntran. Trots det har jag alltid kunnat lita på dig. Du har alltid funnits där. Mer eller mindre i bakgrunden.
Jag måste erkänna att du inte är den ende i mitt liv. Ibland går jag till andra, när jag inte orkar vara så utåt som du kräver av mig. När jag inte kan blotta mig själv på det sättet som fodras i ett förhållande med dig. Du tvingas stå ut min återhållsamma blyghet, min introvers som allt framträdande för var dag som går. Ibland är den så stark att jag inte alls kan vara i ditt sällskap. De dagar ser jag på dig som en förrädare. Någon jag trodde jag kunde lita på men som avslöjar mina hemligheter för vem som helst. Du tycker förstås att jag är orättvis. Ärligt talat så håller jag med dig. Jag är orättvis. Jag visste ju hela tiden vilka premisser vårt förhållande bygger på. Det jag berättar för dig gör jag egentligen för att få ut orden, för att få min talan hörd. Du är min röst utåt, mitt talrör och min budbärare. Du förkunnar mina ord, och det är jag tacksam för eftersom min egen röst allt oftare förblir ohörd. Du kan inte hjälpa att jag ibland vill tala med dig utan att du ska dela vidare det jag berättar.
Ibland avundas jag det andra har. Deras öppenhet med hela världen, deras genomslagskraft, vilka möjligheter som öppnats för dem tack vare ett strålande, ärligt och öppet samarbete. De som vågar visa sina ansikten och underteckna det de står för. Jag gömmer mig hellre. Ibland får jag en sån innerlig lust att bara kasta av mig masken, låta fasaden rämna och stå där, naken och sårbar inför allesammans och ropa "här har ni mig! Det här är jag!". Men varje sådan gång har följts av lättnaden av att jag lät bli. Att jag fortfarande är skyddad. Att jag inte gjort mig sårbar.
Det jag uppskattar mest i vårt förbund är att vi tillsammans skapat histora. Visserligen är det ingen häpnande eller uppseendeväckande historia, men en historia ändå. Det allra första inlägget, rubricerat "Nu börjar det...", är daterat den 1 februari 2008. Snart firar vi åtta år tillsammans! Vilken bedrift! Föreställ dig allt som jag delat med mig av sedan den dagen. I utskriven form täcker innehållet förmodligen hundratals sidor text. Jag får lust att räkna, så där som man räknade repliker som barn, "fast man inte ska". Tänk om du var en bok istället för en blogg? Vilket skulle vara ditt överhängande tema? Vilken genre skulle du ingå i? Vem skulle köpa (och överhuvudtaget läsa) en sådan bok?
Visst är det ett spännande tankeexperiment, men i slutändan spelar allt det där inte så stor roll. Det som räknas är att jag har ett ställe att komma till när jag behöver skriva om saker som jag funderat på, grubblat över eller har en åsikt om. Att få säga det där jag egentligen vill säga, men som det sällan finns plats för i världen där du har större nytta av förmågan att kallprata i plattityder eller av att kunna hävda dig själv. Det är inget fel med dessa egenskaper, förutom att jag saknar färdigheter i dessa. Därför är det skönt att du finns. Visst får du ta del av en hel del flum och fånigheter, men jag behöver aldrig vänta på rätt tillfälle ifall det jag har att säga går inunder en djupsinnigare kategorisering. Vad skönt att få vara precis så innerlig som man känner sig. Att kunna koncentrera sig på en tanke i taget.
En tråkmåns dagboksanteckningar, en filosofisk filurs tankar, en världsbetraktares iakttagelser, en människas vardag. Allt detta går att hitta bland dessa inlägg som skrivits under årens gång. En dag kanske det blir en självbiografi, eller stoff för en roman, eller en pjäs. Eller ingenting av ovannämda. Oavsett så kommer vårt förhållande att vara framutöver. Och det ser jag framemot.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar